Ibland kommer man på sig själv med beteenden som verkligen speglar ens bakgrund. För mig handlar det ofta om de små sakerna. Jag växte upp under (i västvärldens mått mätt) väldigt knapra förhållanden där vi verkligen vände på varenda krona. Utan att gå in på detaljer så kan man helt lugnt konstatera att min barndom och ungdomsår gjorde mig ytterst medveten om värdet på pengar.
En situation som ofta triggar denna insikt är besök i mataffären. Jag kan nämligen helt plötsligt upptäcka att jag har stått i femton minuter framför potatismoset och räknat ut kostnaden per sked mos. När det kommer till svårtolkade priser som på tvättmedel eller liknande måste jag nästan örfila mig själv för att komma ur transen. Det handlar inte om att kostnaden är något som jag i dagsläget behöver tänka på, eller någon slags snålhet. Det är bara en form av krigsskada. Jag skulle vilja gå runt i en mataffär och bara plocka på mig det jag ska ha, utan att ens titta på priserna. Ironiskt nog så tror jag inte att jag skulle unna mig mer eller annorlunda saker, men jag skulle åtminstone spara en halvtimme per besök.
30 september 2010
SMS-krig
Detta är något som än idag får mig förbryllad. Jag menar fenomenet där man istället för att prata igenom saker och ting startar en SMS-växling som kan pågå i dagar. Denna idioti är enligt min erfarenhet vanligast i dynamiken pojkvän/flickvän, men det är troligt att det även kan förekomma tjejer sinsemellan. Det jag med säkerhet kan säga är att det ytterst sällan förekommer i relationer mellan män, som kommunikation i största allmänhet. Här tar spekulationen slut, ty det verkar inte bedrivas någon seriös forskning på just det här området av mänsklig hjärnskada.
Däremot vet jag att det finns vissa regler att följa i SMS-krig. En slags Genevekonvention för ickeverbal kamp. För det första så har man ett begränsat utrymme att uttrycka sig på, så luras inte till att svara på några av motståndarens argument. Du behöver all tillgänglig plats för att avfyra dina egna anklagelser. För det andra, ring under några omständigheter inte upp den andra kombattanten! Jag gjorde under min ungdom detta misstag vid några tillfällen, då jag ville reda ut saker direkt utan missförstånd, och bemöttes som om jag var komplett socialt handikappad. Det är tydligen så att SMS skall bemötas med SMS, inte med intelligens.
Däremot vet jag att det finns vissa regler att följa i SMS-krig. En slags Genevekonvention för ickeverbal kamp. För det första så har man ett begränsat utrymme att uttrycka sig på, så luras inte till att svara på några av motståndarens argument. Du behöver all tillgänglig plats för att avfyra dina egna anklagelser. För det andra, ring under några omständigheter inte upp den andra kombattanten! Jag gjorde under min ungdom detta misstag vid några tillfällen, då jag ville reda ut saker direkt utan missförstånd, och bemöttes som om jag var komplett socialt handikappad. Det är tydligen så att SMS skall bemötas med SMS, inte med intelligens.
Vardagsterrorism
Seriöst, vem FaAn var det som ringde på min dörr 06:15 i morse!? Om vi hade befunnit oss i USA, så hade jag krampaktigt gripit efter närmaste gevär och bränt av en salva rakt igenom dörren...Easy as pie.
Hela episoden ledde till enorm irritation och förlorad sömn. Men den påminde mig också om min tid i Stockholms mindre glamorösa förorter. I en viss fastighet var det snarare regel än undantag att diverse galningar ryckte frenetiskt i dörrhandtagen och bankade på dörrarna nattetid. Detta ledde till mången hettad diskussion och otaliga stupade hjärnceller.
Jag minns särskilt en gång då någon individ gick loss rejält på ytterdörren runt 03:00. Jag beväpnade mig med en bajonett från finska vnterkriget (en gammal trotjänare) och gick upp för att take care of business. Klipsk som man är så tog man ju givetvis en flukt i titthålet, varpå jag ser vad som såg ut som 4-5 stora män. Jag är ingen nördgosse direkt, men är man outmatched så är man. Tankarna rusade, och jag kom fram till att detta måste röra sig om någon slags identitetsförväxling. De här galningarna var ute efter någon annan stackare. Jag insåg att läget var skarpt, för det var också så förskaffat att lägenheten låg vid en loftgång. Det innebar att vederbörande med ringa bekymmer kunde ha krossat köksfönstret och knallat in med mord i tanke. Detta skedde som tur var inte.
Det som skedde var att jag barrikaderade hela skiten så gott det gick och gjorde mig redo för ett "last stand" a la 300 -Fast besluten att ta så många som möjligt med mig till helvetet. De återvände två gånger inom loppet av 3 timmar och dunkade frenetiskt på dörren. Men offensiven kom aldrig. Framemot kl 8:00, efter timtal av spänt väntande i kamikaze-ställning så hade adrenalinet sjunkit så till den grad att jag kände mig lugn. Ringde och sjukade mig på jobbet och däckade sen, med kniv i hand.
Någon undrade varför jag inte ringde snuten. Sanningen är att jag inte ens kom att tänka på möjligheten. Antar att jag är van att lösa mina problem själv..
Hela episoden ledde till enorm irritation och förlorad sömn. Men den påminde mig också om min tid i Stockholms mindre glamorösa förorter. I en viss fastighet var det snarare regel än undantag att diverse galningar ryckte frenetiskt i dörrhandtagen och bankade på dörrarna nattetid. Detta ledde till mången hettad diskussion och otaliga stupade hjärnceller.
Jag minns särskilt en gång då någon individ gick loss rejält på ytterdörren runt 03:00. Jag beväpnade mig med en bajonett från finska vnterkriget (en gammal trotjänare) och gick upp för att take care of business. Klipsk som man är så tog man ju givetvis en flukt i titthålet, varpå jag ser vad som såg ut som 4-5 stora män. Jag är ingen nördgosse direkt, men är man outmatched så är man. Tankarna rusade, och jag kom fram till att detta måste röra sig om någon slags identitetsförväxling. De här galningarna var ute efter någon annan stackare. Jag insåg att läget var skarpt, för det var också så förskaffat att lägenheten låg vid en loftgång. Det innebar att vederbörande med ringa bekymmer kunde ha krossat köksfönstret och knallat in med mord i tanke. Detta skedde som tur var inte.
Det som skedde var att jag barrikaderade hela skiten så gott det gick och gjorde mig redo för ett "last stand" a la 300 -Fast besluten att ta så många som möjligt med mig till helvetet. De återvände två gånger inom loppet av 3 timmar och dunkade frenetiskt på dörren. Men offensiven kom aldrig. Framemot kl 8:00, efter timtal av spänt väntande i kamikaze-ställning så hade adrenalinet sjunkit så till den grad att jag kände mig lugn. Ringde och sjukade mig på jobbet och däckade sen, med kniv i hand.
Någon undrade varför jag inte ringde snuten. Sanningen är att jag inte ens kom att tänka på möjligheten. Antar att jag är van att lösa mina problem själv..
Tunnelbaneblues
 |
Om det finns någon enstaka fördel med att bo ute på landet, så är frånvaron av tunnelbana en av dem. Åtminstone när den drivs av nazister. Jag kallar dem rätt och slätt SL, för jag orkar inte lägga deras talrika alias på minnet. Inte i något annat sammanhang har jag beskådat en sådan oförfalskat fascistisk kundattityd. Idag såg jag till exempel två, orelaterade, fall med gamlingar som näst intill klipptes i två delar av spärrarna. Ni förstår, avviker man en smula ifrån optimal hastighet genom spärren så förtjänar man att giljotineras.
Detta är bara ett litet exempel på hur SL väljer att behandla sina kriminella resenärer. Brottet är ju att man har fräckheten att betala dyra slantar för att trängas i deras rullande likkistor. Den enda slutsatsen som går att dra av detta är att SL måste ha som politiskt mål att tömma tunnelbanan på folk. I deras utopi åker alla bil och heilar ut genom rutorna.
Detta är bara ett litet exempel på hur SL väljer att behandla sina kriminella resenärer. Brottet är ju att man har fräckheten att betala dyra slantar för att trängas i deras rullande likkistor. Den enda slutsatsen som går att dra av detta är att SL måste ha som politiskt mål att tömma tunnelbanan på folk. I deras utopi åker alla bil och heilar ut genom rutorna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)