Hela episoden ledde till enorm irritation och förlorad sömn. Men den påminde mig också om min tid i Stockholms mindre glamorösa förorter. I en viss fastighet var det snarare regel än undantag att diverse galningar ryckte frenetiskt i dörrhandtagen och bankade på dörrarna nattetid. Detta ledde till mången hettad diskussion och otaliga stupade hjärnceller.
Jag minns särskilt en gång då någon individ gick loss rejält på ytterdörren runt 03:00. Jag beväpnade mig med en bajonett från finska vnterkriget (en gammal trotjänare) och gick upp för att take care of business. Klipsk som man är så tog man ju givetvis en flukt i titthålet, varpå jag ser vad som såg ut som 4-5 stora män. Jag är ingen nördgosse direkt, men är man outmatched så är man. Tankarna rusade, och jag kom fram till att detta måste röra sig om någon slags identitetsförväxling. De här galningarna var ute efter någon annan stackare. Jag insåg att läget var skarpt, för det var också så förskaffat att lägenheten låg vid en loftgång. Det innebar att vederbörande med ringa bekymmer kunde ha krossat köksfönstret och knallat in med mord i tanke. Detta skedde som tur var inte.
Det som skedde var att jag barrikaderade hela skiten så gott det gick och gjorde mig redo för ett "last stand" a la 300 -Fast besluten att ta så många som möjligt med mig till helvetet. De återvände två gånger inom loppet av 3 timmar och dunkade frenetiskt på dörren. Men offensiven kom aldrig. Framemot kl 8:00, efter timtal av spänt väntande i kamikaze-ställning så hade adrenalinet sjunkit så till den grad att jag kände mig lugn. Ringde och sjukade mig på jobbet och däckade sen, med kniv i hand.
Någon undrade varför jag inte ringde snuten. Sanningen är att jag inte ens kom att tänka på möjligheten. Antar att jag är van att lösa mina problem själv..
