Olof Palme

På Måndag är det 25 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. Jag har ganska få minnen från min barndom, men ett av de första och tydligaste var att Palme hade blivit skjuten. Jag var bara en liten grabb då. När jag var liten så idoliserade jag Palme. Till och med i min familj, med sin låga nivå av politisk medvetenhet så fanns en stark känsla av att Palme var "vår" politiker. Att han brydde sig om att människor skulle ha det bra, inte bara i Sverige, utan i världen. Att han var en person som vågade tala om orättvisor och ojämnlikhet när de flesta andra var upptagna med att slicka rövar.

Som vuxen så har jag förstått att Palme inte var något helgon, och som alla andra så hade han sina fel. Men min bardomsidol är fortfarande den bästa statsminister vi någonsin haft. Här är några härliga klipp med honom. Det finns hur mycket som helst.

Från partiledardebatten 1982

Om USAs krig i Vietnam

På partikongressen 1975

Från en riksdagsdebatt 1980


Från en riksdagsdebatt 1979


Palme i gamla goda barnprogrammet "Från A till Ö". Sent 70-tal?

olof palme, socialdemokraterna, politik, historia dn12 svd123 ab12

The Music Bay

Enligt uppgifter till sajten TorrentFreak igår, så är Pirate Bay-folket i farten igen. Jag citerar.

“The music industry can’t even imagine what we’re planning to roll out in the coming months. For years they’ve complained bitterly about piracy, but if they ever had a reason to be scared it is now,” TorrentFreak was told.

Det kan ju mer eller mindre betyda vad som helst. Men skrivaren av den här bloggen uppskattar åtminstone det kaxiga uttalandet och självsäkerheten.

Vidare en reaktion från Alfons Karabuda, ordförande i ECSA, som representerar upphovsmännen.

"Vi får se vad som händer. Jag tror inte att rädsla är något som bygger musik och bra kultur. Det känns lite desperat tycker jag. Men är meningen att man ska stjälpa musikindustrin då har man inget att använda sig av sedan."

Där har vi det gott folk. Piraterna är lika kaxiga som vanligt, upphovsmännen sitter lite på mellanhand och skivindustrin är skiträdda samt fortsätter att sätta likhetstecken mellan sig själva och musik. Utan skivindustrin så dör tydligen musiken. Eller menar de kanske att skitmusiken kommer att dö? De där talanglösa paketerade fjantarna som bara är kända för att skivindustrin vet hur man marknadsför deras själlösa piss-Pop? Snälla. Döda den. Kan någon med handen på hjärtat påstå att musikvärlden skulle förlora något ifall 90% av dagens artister brändes bort från jordens yta med en stor jävla laser?

Men jag måste säga att jag blir nyfiken på det här nya projektet. Jag skulle inte bli förvånad om det kan bli något Spotify-liknande av det hela. Jag har själv överlevt de flesta musikdelningstjänsterna och min favorit, alla kategorier, är gamla Audiogalaxy. Utan tvekan. Jag kan bli smått nostalgisk ibland bara över att tänka på hur kickass den sidan var. Ni som minns den håller garanterat med.

musik, internet, pirate bay, music bay, skivindustrin, upphovsrätt svd1

Förvånande/Självklart

En ny sammanställning av mer än hundra vetenskapliga studier – baserad på över 130 000 individer – visar på en robust koppling mellan våldsamma dataspel och till exempel aggressiva beteenden och minskad empati, erfar DN. Min spontana reaktion skiftar mellan "lägg ägg!" och "ja det förstår man väl". Kanske är min kluvna attityd på något sätt en indikator på att jag inte är någon ungdom längre, men inte heller någon gubbe.

Debatten om videovåld är liksom inget nytt, och för varje generation brukar det ju dyka upp något fenomen som stämplas som "karaktärsförstörande" av samhället. En gång i tiden var det väl något (i våra ögon) så harmlöst som Rock n Roll som skulle få moralen att förfalla hos ungdomarna? När jag var liten så var tv-spelen så usla att man knappast behövde oroa sig för det grafiska våldet i dem, men däremot kan jag ju lätt säga att jag blivit en smula psykiskt störd av vissa filmer som man smygtittade på som barn. Noterbara exempel är Hajen, Exorcisten, och Poltergeist. För att inte tala om Stephen Kings "It", med den horribla jävla clownen Pennywise.

Jag har även spelat en del mördarspel i mina dagar, och många gånger var det säkert för att man kände en oemotståndlig lust för att spränga någon jävel i småbitar. Det är nog olika det där från person till person, men det kan säkert finnas folk som blir riktigt skadade av det med, precis som jag med mina skräckfilmer. Studien antyder dock att det är spelandet i kombination med andra faktorer (bl.a. socioekonomisk bakgrund och genetik) som kan leda till problem. Det är väl i slutändan också föräldrarnas ansvar att se till så ungarna inte sitter och mejar ner folk framför skärmen hela dagarna. Jag tror för övrigt inte det är förknippat med sund mental utveckling att spela något gulligt, icke-våldsamt Hello Kitty-spel 8 timmar om dagen heller. Allt med måtta, som man brukar säga.

Personligen tror jag att det finns mycket i samhället som skadar ungdomar mer än våldsspelen. Som till exempel den äckliga utseendefixeringen och konsumtionshetsen. Vill mer än gärna se studier på det.

spel, videovåld, ungdomar, barn svd dn1 svt gp

Trådlöst

Nu för tiden när man konstant är uppkopplad på massor av olika sätt och sällan får ett ögonblicks ro, så går mina tankar till tiderna före. När jag var liten fanns inte mobiltelefoner. Ville man få tag i någon fick man vackert uppsöka en fast telefon och hoppas att vederbörande satt hemma vid sin. Om man befann sig ute och ville ha tag i någon som också var ute, så var det bara att börja spela Sherlock Holmes. Fråga folk i närheten om de sett personen. Uppsöka platser där personen var känd för att hänga. Skrika från balkonger var också gångbart. Man hade helt enkelt ingen koll på folk. När någon familjemedlem lämnade huset så var de borta. Som om de köpt en enkelbiljett till ett svart hål. På något sätt såg man inte alls detta som ett problem, det var skönt att få försvinna ibland. Härliga tider.

Reality bites

Jag har gjort en fasansfull upptäckt. Min IT-kunskapsnivå har legat och fossiliserats de senaste 5 åren, minst. För de flesta är detta kanske ingen stor grej, men jag har hela mitt vuxna liv gått runt och trott att jag varit en genuin trollkarl bakom pekdonet.

Jag vet var denna självförnekelse har kommit ifrån. Men jag behöver dra lite bakgrundsfakta. När jag var riktigt ung så fanns nämligen inte internet. Javisst, det existerade säkert i någon hemlig bunker under något universitet i staterna, men vanligt folk var fullkomligt ovetande om "da net". I det avseendet var jag en pionjär. Det var inte många som var ute på nätet på den tiden när blotta konceptet dator nästan var som ett främmande ord. Saker som nedladdning var reserverat enbart för de hårdaste och mest vågade datanördarna, och där hade jag nästlat mig in. Ni förstår, på den här tiden laddade man ner i 33k. Att dra ner en skiva tog typ..en vecka. Om allt gick bra. Känslan när jag hade tankat färdigt min första film var gudalik. Total lycka och häpnad. 

Jag tror att min generation kan vara den sista i Sverige som över huvud taget kan förhålla sig till hur världen såg ut pre-internet. Det måste jag återkomma till någon gång, men poängen är att de där tiderna byggde upp någon slags hackercred-konto som jag för länge sedan har slutat att göra insättningar på. Nu tog även krediten slut.

Ränderna sitter i

Ibland kommer man på sig själv med beteenden som verkligen speglar ens bakgrund. För mig handlar det ofta om de små sakerna. Jag växte upp under (i västvärldens mått mätt) väldigt knapra förhållanden där vi verkligen vände på varenda krona. Utan att gå in på detaljer så kan man helt lugnt konstatera att min barndom och ungdomsår gjorde mig ytterst medveten om värdet på pengar.

En situation som ofta triggar denna insikt är besök i mataffären. Jag kan nämligen helt plötsligt upptäcka att jag har stått i femton minuter framför potatismoset och räknat ut kostnaden per sked mos. När det kommer till svårtolkade priser som på tvättmedel eller liknande måste jag nästan örfila mig själv för att komma ur transen. Det handlar inte om att kostnaden är något som jag i dagsläget behöver tänka på, eller någon slags snålhet. Det är bara en form av krigsskada. Jag skulle vilja gå runt i en mataffär och bara plocka på mig det jag ska ha, utan att ens titta på priserna. Ironiskt nog så tror jag inte att jag skulle unna mig mer eller annorlunda saker, men jag skulle åtminstone spara en halvtimme per besök.

Vardagsterrorism

Seriöst, vem FaAn var det som ringde på min dörr 06:15 i morse!? Om vi hade befunnit oss i USA, så hade jag krampaktigt gripit efter närmaste gevär och bränt av en salva rakt igenom dörren...Easy as pie.

Hela episoden ledde till enorm irritation och förlorad sömn. Men den påminde mig också om min tid i Stockholms mindre glamorösa förorter. I en viss fastighet var det snarare regel än undantag att diverse galningar ryckte frenetiskt i dörrhandtagen och bankade på dörrarna nattetid. Detta ledde till mången hettad diskussion och otaliga stupade hjärnceller.

Jag minns särskilt en gång då någon individ gick loss rejält på ytterdörren runt 03:00. Jag beväpnade mig med en bajonett från finska vnterkriget (en gammal trotjänare) och gick upp för att take care of business. Klipsk som man är så tog man ju givetvis en flukt i titthålet, varpå jag ser vad som såg ut som 4-5 stora män. Jag är ingen nördgosse direkt, men är man outmatched så är man. Tankarna rusade, och jag kom fram till att detta måste röra sig om någon slags identitetsförväxling. De här galningarna var ute efter någon annan stackare. Jag insåg att läget var skarpt, för det var också så förskaffat att lägenheten låg vid en loftgång. Det innebar att vederbörande med ringa bekymmer kunde ha krossat köksfönstret och knallat in med mord i tanke. Detta skedde som tur var inte.

Det som skedde var att jag barrikaderade hela skiten så gott det gick och gjorde mig redo för ett "last stand" a la 300 -Fast besluten att ta så många som möjligt med mig till helvetet. De återvände två gånger inom loppet av 3 timmar och dunkade frenetiskt på dörren. Men offensiven kom aldrig. Framemot kl 8:00, efter timtal av spänt väntande i kamikaze-ställning så hade adrenalinet sjunkit så till den grad att jag kände mig lugn. Ringde och sjukade mig på jobbet och däckade sen, med kniv i hand.

Någon undrade varför jag inte ringde snuten. Sanningen är att jag inte ens kom att tänka på möjligheten. Antar att jag är van att lösa mina problem själv..