Nu för tiden när man konstant är uppkopplad på massor av olika sätt och sällan får ett ögonblicks ro, så går mina tankar till tiderna före. När jag var liten fanns inte mobiltelefoner. Ville man få tag i någon fick man vackert uppsöka en fast telefon och hoppas att vederbörande satt hemma vid sin. Om man befann sig ute och ville ha tag i någon som också var ute, så var det bara att börja spela Sherlock Holmes. Fråga folk i närheten om de sett personen. Uppsöka platser där personen var känd för att hänga. Skrika från balkonger var också gångbart. Man hade helt enkelt ingen koll på folk. När någon familjemedlem lämnade huset så var de borta. Som om de köpt en enkelbiljett till ett svart hål. På något sätt såg man inte alls detta som ett problem, det var skönt att få försvinna ibland. Härliga tider.
