"Är du trött på vintern och kylan" är DNs webbfråga. 73% vill ha vår NU. Jag undrar vilka de 27% andra är? Det är fan helt absurt. Det betyder att tre av tio jag träffar på stan GILLAR att vandra runt i en frys! En FRYS. Upprörande. Men jag undrar om det mest förbryllande inte är de 8% som inte alls bryr sig om vilken årstid det är. Kan ni inte förklara hur ni tänker? Vadå..spelar det..ingen roll? Typ ris eller potatis, vilket som?
Enligt den här artikeln borde min kroppstemperatur ligga kring 32-33. Det grundar jag på diagnosen "sämre omdöme och medvetande". Precis så känner jag mig. Kalla händer och fötter, är trött, huttrar, sämre arbetsförmåga och muskelsvaghet. Artikeln försöker hjälpa till - "är du ute på fjället så återvänd till bilen, står du still utomhus i kylan så börja promenera, jogga och sök skydd, kroppen vill att du ska avbryta det du hållit på med"
Ok, men om man redan sitter inomhus och fryser då? Det där med "kroppen vill att du ska avbryta" kan jag dock köpa. Klart den vill det. Jag delar den inställningen. Särskilt på Fredagar.
Visar inlägg med etikett vardagsproblem. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vardagsproblem. Visa alla inlägg
18 februari 2011
17 februari 2011
Min värld är bäst
I natt drömde jag att jag var envåldshärskare över världen. Det var rätt kul. Tror det började med att jag läste lite Sartre eller något liknande deppigt, och tänkte på vilket misslyckande mänskligheten är. Vi kan skicka folk till månen. Vi kan bota nästan alla sjukdomar. Vi kan klyva atomer. Vi kan klona och genmanipulera saker. Vi kan nästan göra vad fan som helst. Förutom att lösa våra grundläggande simpla problem. Det finns ingen anledning till att någon ska vara fattig, svälta, utsättas för våld eller förtryck. Det finns resurser så det räcker för alla. Ändå så saknar massor av människor det mest grundläggande. Hela tiden. Om jag vore det stora spaghettimonstret i skyn så skulle jag definitivt tycka att mänskligheten sköter sig bedrövligt. Jag kan nästan se syndafloden framför mig. Folk som panikslaget flyr för sina liv undrandes "varför, spaghetti-o, varför"!? Svaret kommer med djup stämma: "För att ni bryr er mer om anaaalblekning än era medmänniskooor.." "Förstååår ni ingenting?"
När jag vaknade upp i drömmen så var jag i vilket fall som helst supreme dictator. Med det menar jag inte någon futtig Hitler eller Pol Pot. Jag tänker snarare på "gör du inte som jag säger så förvandlar jag dig till ett utedass genom att knäppa med fingrarna". Det var väldigt effektivt. De flesta valde att samarbeta. Yes we can, så att säga. Jag har för mig att det bara var några få som hellre valde död över en mer rättvis planet. Har för mig att Reinfeldt provocerade med snack om hur hans politik var bra för alla, men han "försvann" på något vis.
Någonting säger mig att mina reformer som härskare var mer lättgenomförbara i drömform, men principerna var ganska simpla. Livet och samhället kan fortgå på ganska liknande sätt som nu. Men fattigdom är helt olagligt. Den skyldige för brottet är inte den fattige, utan mänskligheten. Min lösning var att helt enkelt tvinga alla som tjänade mer än x antal miljoner om året att finansiera sociala program med sina överskjutande pengar. Det vill säga, att helt enkelt ta alla Kampradmiljarder och se till så andra människor får mat, tak över huvudet etc. Han behöver inte hundra miljarder. Han behöver kanske några miljoner. Hur som helst, vill man inte hjälpa andra fast man kan så visar man väl på något sätt ganska tydligt i vilket lag man spelar. Det är verkligen inte Team People. Det är för mig ungefär som att träffa en person i öknen som håller på att dö av törst. Men istället för att bjuda på lite vatten så använder du det till att tvätta fötterna. Tänker man så där så är man knappast en tillgång för mänskligheten. Ingen tycker att fottvättaren är något annat än ett gigantiskt rövhål.
Det var världen som jag skapade. Alla hade det bra. Inga krig, ingen svält, ingen fattigdom. De rika var fortfarande välmående, men inte till överdrift. Jag vet att det finns en del människor som inte gillar den idén. Mest grundat på något argument i stil med "Men varför ska inte jag få tjäna tusen miljarder?" Oftast från folk som hyser drömmen om att en dag snubbla över ett guldägg och lansera någon jävla skitprodukt som blir det största sedan skivat bröd. Typ foppatofflor i neutrala färger. Det är psykopattänkande. Om någon vill ha flera miljarder så är vederbörande enligt mig störd i huvudet. Precis som de som har tolv miljoner olika uppstoppade katter uppsatta på väggen i vardagsrummet. Det handlar inte om behov. Utan om besatthet.
Det andra argumentet mot mitt goda skräckvälde vore varför jag ska ha rätt att avgöra vad som är rätt och fel? Alltså varför min moral ska vara mer "värd"? Låt oss bara säga så här. Ifall det hade funnits "miljardärer" på stenåldern som vägrade dela med sig till andra grottmänniskor som inte hade mat, så hade de slagit ihjäl "miljardären". Det handlar om samarbete. Är du inte villig att samarbeta med gruppen för det allmännas bästa så är du inte nyttig för gruppen. Du är, på sätt och vis, inte ens mänsklig, eftersom det kanske främsta utmärkande draget bland människor är just samarbete. Råkar någon vara lite smartare eller effektivare än andra så kommer man ändå alltid att vara uppskattad, så länge man använder sina skills till det allmännas bästa. Belöningen finns där. Kanske inte i form av lyxyachter med helikopterplattor på däck, men i samhällets uppskattning och respekt. Sådant sitter bättre på ålderns höst än en massa siffror på ett kontoutdrag som dina starrdrabbade ögon ändå inte kan läsa..
Du kan tjäna alla pengar i världen. Köpa allt du vill ha. Gå på alla fester. Testa alla droger. Med mera. Till slut så kommer ändå tillfället när man gjort allt det där, och fattar att man fortfarande är helt jävla tom. Jag tror det enda som spelar någon roll i slutändan är relationerna med andra människor. Har du spenderat en timme mindre dagligen med dina barn för att tjäna två miljoner istället för en? Not worth it. Trampat på någon vän för att bli VD istället för vice VD? Not worth it either.. Jag tror Jesus var helt rätt ute med sitt "gör mot andra"-tugg. Det man gör mot andra gör man nämligen mot sig själv. När man skadar någon så blir man själv skadad, och när mänskligheten inte mår bra så mår inte du bra. Vi är alla ett. Tro mig, det finns massor av idioter som jag helst av allt inte vill vara "ett" med. Men så är det. Även om du som individ kommer först i mål så är inte loppet slut förrän alla korsat mållinjen.
När jag vaknade upp i drömmen så var jag i vilket fall som helst supreme dictator. Med det menar jag inte någon futtig Hitler eller Pol Pot. Jag tänker snarare på "gör du inte som jag säger så förvandlar jag dig till ett utedass genom att knäppa med fingrarna". Det var väldigt effektivt. De flesta valde att samarbeta. Yes we can, så att säga. Jag har för mig att det bara var några få som hellre valde död över en mer rättvis planet. Har för mig att Reinfeldt provocerade med snack om hur hans politik var bra för alla, men han "försvann" på något vis.
Någonting säger mig att mina reformer som härskare var mer lättgenomförbara i drömform, men principerna var ganska simpla. Livet och samhället kan fortgå på ganska liknande sätt som nu. Men fattigdom är helt olagligt. Den skyldige för brottet är inte den fattige, utan mänskligheten. Min lösning var att helt enkelt tvinga alla som tjänade mer än x antal miljoner om året att finansiera sociala program med sina överskjutande pengar. Det vill säga, att helt enkelt ta alla Kampradmiljarder och se till så andra människor får mat, tak över huvudet etc. Han behöver inte hundra miljarder. Han behöver kanske några miljoner. Hur som helst, vill man inte hjälpa andra fast man kan så visar man väl på något sätt ganska tydligt i vilket lag man spelar. Det är verkligen inte Team People. Det är för mig ungefär som att träffa en person i öknen som håller på att dö av törst. Men istället för att bjuda på lite vatten så använder du det till att tvätta fötterna. Tänker man så där så är man knappast en tillgång för mänskligheten. Ingen tycker att fottvättaren är något annat än ett gigantiskt rövhål.
Det var världen som jag skapade. Alla hade det bra. Inga krig, ingen svält, ingen fattigdom. De rika var fortfarande välmående, men inte till överdrift. Jag vet att det finns en del människor som inte gillar den idén. Mest grundat på något argument i stil med "Men varför ska inte jag få tjäna tusen miljarder?" Oftast från folk som hyser drömmen om att en dag snubbla över ett guldägg och lansera någon jävla skitprodukt som blir det största sedan skivat bröd. Typ foppatofflor i neutrala färger. Det är psykopattänkande. Om någon vill ha flera miljarder så är vederbörande enligt mig störd i huvudet. Precis som de som har tolv miljoner olika uppstoppade katter uppsatta på väggen i vardagsrummet. Det handlar inte om behov. Utan om besatthet.
Det andra argumentet mot mitt goda skräckvälde vore varför jag ska ha rätt att avgöra vad som är rätt och fel? Alltså varför min moral ska vara mer "värd"? Låt oss bara säga så här. Ifall det hade funnits "miljardärer" på stenåldern som vägrade dela med sig till andra grottmänniskor som inte hade mat, så hade de slagit ihjäl "miljardären". Det handlar om samarbete. Är du inte villig att samarbeta med gruppen för det allmännas bästa så är du inte nyttig för gruppen. Du är, på sätt och vis, inte ens mänsklig, eftersom det kanske främsta utmärkande draget bland människor är just samarbete. Råkar någon vara lite smartare eller effektivare än andra så kommer man ändå alltid att vara uppskattad, så länge man använder sina skills till det allmännas bästa. Belöningen finns där. Kanske inte i form av lyxyachter med helikopterplattor på däck, men i samhällets uppskattning och respekt. Sådant sitter bättre på ålderns höst än en massa siffror på ett kontoutdrag som dina starrdrabbade ögon ändå inte kan läsa..
Du kan tjäna alla pengar i världen. Köpa allt du vill ha. Gå på alla fester. Testa alla droger. Med mera. Till slut så kommer ändå tillfället när man gjort allt det där, och fattar att man fortfarande är helt jävla tom. Jag tror det enda som spelar någon roll i slutändan är relationerna med andra människor. Har du spenderat en timme mindre dagligen med dina barn för att tjäna två miljoner istället för en? Not worth it. Trampat på någon vän för att bli VD istället för vice VD? Not worth it either.. Jag tror Jesus var helt rätt ute med sitt "gör mot andra"-tugg. Det man gör mot andra gör man nämligen mot sig själv. När man skadar någon så blir man själv skadad, och när mänskligheten inte mår bra så mår inte du bra. Vi är alla ett. Tro mig, det finns massor av idioter som jag helst av allt inte vill vara "ett" med. Men så är det. Även om du som individ kommer först i mål så är inte loppet slut förrän alla korsat mållinjen.
10 februari 2011
Ryck i dörren = överfall?
Mona Sahlin "överfallen i sin bostad" löd Aftonbladets artikel. Nu heter det "överfallslarm hos Sahlin". Någon har tydligen varit och ryckt i dörrhandtaget. Suck.. Något som jag själv har upplevt oräkneliga gånger, och inte bara vid den harmlösa tiden 11:00 på en Torsdag.. Vad gjorde Mona hemma förresten? Har inte hon ett sjunkande parti att rädda? Där har ni ett bättre scoop.
Jag undrar egentligen främst hur mycket polisinsatsen kostar? Minst 30-40 poliser, helikoptrar, och resten av cirkusen också får man väl anta. Om inte annat så visar väl detta att polisen knappast sitter på bristande resurser, som de alltid försöker påskina. Detta får mig också att komma ihåg en annan som var lite väl frimodig med överfallsknappen - Bosse Ringholm. Han larmade väl Säpo när någon kastade ägg på hans hus om jag inte minns fel? Fick en del skit för det också har jag för mig.
Det mest underliga är väl på sätt och vis att Mona Sahlin inte har livvaktsskydd 24/7. Alltså, man behöver ju inte gå till överdrift, det räcker väl med en eller två personer som kan sitta och löka i skift utanför hennes bostad när hon är där? Så slipper man kanske också att kalla ut länets samlade polisresurser när någon snorunge eller random idiot rycker i ett dörrhandtag?
Jag undrar egentligen främst hur mycket polisinsatsen kostar? Minst 30-40 poliser, helikoptrar, och resten av cirkusen också får man väl anta. Om inte annat så visar väl detta att polisen knappast sitter på bristande resurser, som de alltid försöker påskina. Detta får mig också att komma ihåg en annan som var lite väl frimodig med överfallsknappen - Bosse Ringholm. Han larmade väl Säpo när någon kastade ägg på hans hus om jag inte minns fel? Fick en del skit för det också har jag för mig.
Det mest underliga är väl på sätt och vis att Mona Sahlin inte har livvaktsskydd 24/7. Alltså, man behöver ju inte gå till överdrift, det räcker väl med en eller två personer som kan sitta och löka i skift utanför hennes bostad när hon är där? Så slipper man kanske också att kalla ut länets samlade polisresurser när någon snorunge eller random idiot rycker i ett dörrhandtag?
3 februari 2011
Lojalitet kräver motprestation
Företaget Manpower, aka "arbetarens vän", har genomfört en enkätundersökning, som idag refereras i DN. I grova drag så är slutsatsen att unga människor är mindre lojala mot arbetsgivaren. Nähä?? Kan det inte bero på att det aldrig har varit tydligare än idag att "arbetsgivaren" inte är någon man bör vara lojal mot? Eller jag vet inte, ni kanske tycker det är jätteotacksamt att inte vara lojal mot någon som inte vill betala dig en vettig lön, inte vill ge dig någon anställningssäkerhet, och rent allmänt kunna behandla dig hur som helst bara för att din förhandlingsposition är ungefär lika potent som en insekt som fallit ner i en toalett?
Lojalitet bygger på förtroende. Något man skapar genom att visa att man vill någon väl. Att erbjuda ett jobb är inte per definition detsamma som att vilja någon väl. Tror någon det är ni välkomna att komma hem till mig idag och städa mitt badrum, apropå toaletter. Jag erbjuder tjugo spänn i timmen. Men fan om ni lökar så det tar längre tid än en timme! Då behöver ni inte komma nästa gång. Hatar illojala arbetare. Tror ni att de stekta sparvarna bara ska flyga in i munnen på er?
Lojalitet bygger på förtroende. Något man skapar genom att visa att man vill någon väl. Att erbjuda ett jobb är inte per definition detsamma som att vilja någon väl. Tror någon det är ni välkomna att komma hem till mig idag och städa mitt badrum, apropå toaletter. Jag erbjuder tjugo spänn i timmen. Men fan om ni lökar så det tar längre tid än en timme! Då behöver ni inte komma nästa gång. Hatar illojala arbetare. Tror ni att de stekta sparvarna bara ska flyga in i munnen på er?
1 februari 2011
Låter som ett vanligt jobb?
Regeringen har "förflyttat" Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna. Ja, självklart så kan man ju inte kickas som vanligt folk när man kommit upp sig i graderna. Då heter det att man "förflyttas". Man vill ju inte utsätta vederbörande för något otillbörligt obehag. Vidare mot nya djärva mål inom organisationen.Hela historien grundar sig på en enkät som visade att mer än var fjärde anställd på myndigheten ofta kände sig ledsna eller nedstämda på grund av jobbet. Var fjärde?? Ska det vara någon slags skandal? Alltså, jag blir chockad över den låga siffran. Låter som rena paradiset jämfört med de arbetsplatser jag har varit på. Det kan med andra ord, vara betydligt värre.
På mitt senaste jobb hade vi också en sådan där utvärdering, och resultaten visade att 9 av 10 hade ångest över att gå till jobbet, inte kunde släppa jobbet när de slutade för dagen, osv. Själv så kände jag allt som oftast att ett pistolskott i pannan var ett mycket lockande alternativ jämfört med att gå till jobbet. Det hörde även till min morgonrutin att traditionsenligt överväga att kasta mig ner på tågspåret och göra slut på allt när tåget rullade in på perrongen. Det värsta av allt var när man drömde om jobbet, vilket i vissa perioder kunde ske varje natt. Inte ens i sömnen undslapp man skiten. Till slut fick jag nog och sade upp mig, vilket förvisso i princip är att likställa med självmord i arbetslinjens Sverige.
Jag har varit på många sådana arbetsplatser och bevittnat hur folk egentligen mår. Sett kollegor som brutit ihop och blivit helt katatoniska. Panikattacker. Vidriga arbetsförhållanden. Skamlösa hot och trakasserier samt uppenbar mobbning och diskriminering från ledningen. Helt enkelt ett totalt förakt för de anställda. En vacker dag ska jag samla mina noteringar från dessa dårhus i bokform. Material saknas inte.
21 januari 2011
Töntdebatt om barnuppfostran
Jag bara undrar. När blev barnuppfostran någonting svårt? Hur kom föräldrar som grupp att bli så out of touch med vanlig sund mänsklighet att de inte klarar av att uppfostra sina egna barn utan att känna sig otillräckliga? När slutade vi lita på oss själva så till den grad att vi söker svaren på dessa dilemman i någon sunkig jävla idiotmanual som lika gärna kunde ha skrivits av nollan Dr Phil. Antagligen i samma veva som vi började översköljas av en massa struntprat om hur svårt det är att vara förälder. "Världens svåraste jobb!" ekar det ur dumburken. Nähä? På riktigt? Vet ni vad? Ett jobb man mestadels kan göra i morgonrocken är inte "svårt". Jag tar hellre det över jobb som brandman, takläggare eller gruvarbetare. Ingen förälder har såvitt jag vet ännu brunnit upp, ramlat av ett tak eller ådragit sig svartlunga med anledning av sitt föräldraskap.
Har man något mått av social kompetens så kan man uppfostra ett barn. Det är inga konstigheter. Jag förutsätter så klart att man redan behärskar det där med att koka makaroner åt dem, leka lite med dem, klä på dem och tvätta dem. Gör man inte det - sök för all del hjälp. Men när det kommer till själva interaktionen med och uppfostran av barnet, så finns det ingen manual! Newsflash - Barn är människor. Individer. De fungerar på olika sätt. När man lär känna en människa så får man en inblick i hur den tänker. Därav förstår man hur man ska bete sig för att skapa bästa möjliga förutsättningar för samarbete. För samarbete krävs. Det fungerar inte att bestämma allt. Jag bryr mig inte om att vissa vittnar om att deras föräldrars fascistmetoder formade dem till ansvarsfulla och disciplinerade samhällsmedborgare. Det slår förr eller senare tillbaka på något sätt.
På andra sidan har vi de extrema mespropparna. Jag ser dem varje dag, och jag tycker ofantligt synd om dem. Barnen skriker som den gällaste modellen brandlarm för minsta uppfattade oförrätt och beter sig allmänt vedervärdigt. Jag tittar på föräldrarna. De ser uppgivna ut, och den omisskänneliga lukten av skam förgiftar snabbt stämningen i lokalen. Ibland åker jag tåg med min sexåriga flicka och bevittnar sådana situationer. Min blick möter hennes, och vi skakar på våra huvuden i samförstånd.
Jag tror många som känner osäkerhet kring det här skulle behöva lära känna sina barn bättre. Prata med dem. Ställ frågor. Lyssna. Något som aldrig upphör att förvåna mig är hur vettiga barn är. Hur väl utvecklade tankar, känslor och funderingar de har. Om ni redan har koll på dessa simpla punkter och ändå känner er osäkra som föräldrar. Sluta ifrågasätt er själva så jävla mycket. Jag slår vad om att majoriteten av de som gillar att "tycka till" om barnuppfostran i media inte ens har barn själva.
Märker nu att jag tydligen hade en hel del att ventilera kring detta. Kära mediaetablissemang, ge mig bara ett fragment av tönten Dr Phils budget så ska jag skriva alla bästsäljares moder på det här ämnet. Antingen det, eller så outsourcear jag det till min dotter så fort hon bemästrar sammanhängande prosa. Så får vi in barnperspektivet också. Ka-Ching!!
Har man något mått av social kompetens så kan man uppfostra ett barn. Det är inga konstigheter. Jag förutsätter så klart att man redan behärskar det där med att koka makaroner åt dem, leka lite med dem, klä på dem och tvätta dem. Gör man inte det - sök för all del hjälp. Men när det kommer till själva interaktionen med och uppfostran av barnet, så finns det ingen manual! Newsflash - Barn är människor. Individer. De fungerar på olika sätt. När man lär känna en människa så får man en inblick i hur den tänker. Därav förstår man hur man ska bete sig för att skapa bästa möjliga förutsättningar för samarbete. För samarbete krävs. Det fungerar inte att bestämma allt. Jag bryr mig inte om att vissa vittnar om att deras föräldrars fascistmetoder formade dem till ansvarsfulla och disciplinerade samhällsmedborgare. Det slår förr eller senare tillbaka på något sätt.
På andra sidan har vi de extrema mespropparna. Jag ser dem varje dag, och jag tycker ofantligt synd om dem. Barnen skriker som den gällaste modellen brandlarm för minsta uppfattade oförrätt och beter sig allmänt vedervärdigt. Jag tittar på föräldrarna. De ser uppgivna ut, och den omisskänneliga lukten av skam förgiftar snabbt stämningen i lokalen. Ibland åker jag tåg med min sexåriga flicka och bevittnar sådana situationer. Min blick möter hennes, och vi skakar på våra huvuden i samförstånd.
Jag tror många som känner osäkerhet kring det här skulle behöva lära känna sina barn bättre. Prata med dem. Ställ frågor. Lyssna. Något som aldrig upphör att förvåna mig är hur vettiga barn är. Hur väl utvecklade tankar, känslor och funderingar de har. Om ni redan har koll på dessa simpla punkter och ändå känner er osäkra som föräldrar. Sluta ifrågasätt er själva så jävla mycket. Jag slår vad om att majoriteten av de som gillar att "tycka till" om barnuppfostran i media inte ens har barn själva.
Märker nu att jag tydligen hade en hel del att ventilera kring detta. Kära mediaetablissemang, ge mig bara ett fragment av tönten Dr Phils budget så ska jag skriva alla bästsäljares moder på det här ämnet. Antingen det, eller så outsourcear jag det till min dotter så fort hon bemästrar sammanhängande prosa. Så får vi in barnperspektivet också. Ka-Ching!!
20 januari 2011
Taxi-ocker
Ocker är enligt svensk rätt ett brott som består i att begagna sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå.
När man ser ovanstående formulering så kan jag med lite fantasi innefatta en hel del fullt lagliga verksamheter i det begreppet. Men skit i det. Nu gäller det taxi. Den 1 februari kommer därför hårdare regler på hur prisinformationen vid taxiresor ska vara utformad, för att minimera risken att kunderna blir lurade. Jag tror egentligen inte att det är något stort problem, men under tiden kan ni ju följa mitt råd - betala inte ockerpriser. Nu är jag kanske något av en rättshaverist, men jag har aldrig betalat något som jag ansett varit orättvist eller ett överpris såvida jag inte varit fullt medveten om priset på förhand. Det har hänt även mig ett par gånger att taxin har snurrat runt i stan och tagit konstiga rutter så att resan blivit hutlöst dyr. Men jag har aldrig betalat de där priserna. Inte om jag vet vad resan borde kosta. Aldrig. Vem som helst kan bli lurad, men det krävs en riktig idiot för att acceptera ocker. Det lättaste sättet att undvika den typen av situationer är så klart att komma överens om priset på förhand.
Problemet med oss är att vi lever i en kultur där man aldrig ifrågasätter någonting när det kommer till prissättning. När vi köper någonting, så undrar vi "hur mycket kostar det", får reda på vad handlarens pris är, och antingen betalar vi det priset eller konstaterar att det inte är värt det. Punkt slut. Nu säger jag inte att man ska ställa sig i kassan på Konsum och börja förhandla om priset på tandkrämen, men när det gäller större inköp så kan man förvånansvärt ofta förhandla. En bekant till mig skulle en gång köpa ett halsband till sin fru. Jag tror det var någon typ av viktig årsdag dem emellan. Whatever. Han gick in till en juvelerare och valde ut ett som han tyckte var fint. Vi kan säga att det kostade 10000. Han sade till juveleraren: "jag vill gärna köpa det här smycket för 7000", gav mannen sitt visitkort och bad honom höra av sig om han någonsin var intresserad av sälja det för det priset. Jag tror det dröjde en vecka eller så innan han fick ett samtal från juveleraren, och betalade priset som han själv föreslagit. Jag tvivlar på att min bekant har betalat utgångspriset för något i hela sitt liv. Riktigt så extrem behöver man inte vara, men fan vad mycket man kan lära sig av hans metoder.
13 januari 2011
Death by Hatt
Jag har sedan ett tag tillbaka stört mig på termen "foliehatt". Ibland gör jag sånt. Stör mig utav bara helvete på vissa saker. Men jag anser att man inte bör använda svepande epitet som endast syftar till att karaktärsmörda en motpart. Åtminstone innan man tar del av argumenten. Sedan får man gärna kalla folk för skråpukar eller sumprunkare eller vad man nu känner för. Jag skiter blankt i vilket.
Viss tid har förflutit sedan min begynnande frustration över sagda språkbruk, men ämnet aktualiserades när jag ifrågasatte bruket av ordet på bloggen Jinge. Han befattar sig nämligen en hel del med detta pejorativa uttryck för att beskriva folk som ifrågasätter den gängse bilden av saker. Det som "alla vet". Jag försökte problematisera detta genom att jämföra med epitetet "antisemit", som vissa reflexmässigt (och på väldigt lösa grunder) tillägnar alla som på något sätt kritiserar staten Israel - i syfte att förpassa dem ur debatten. Jag vet att den gode Jinge själv blivit "antisemiterad", och trodde därför att det var ett i synnerhet lämpligt argument. Men det ledde bara till ett förpassande av mina kommentarer till det stora skräpfiltret i skyn. Han hävdade att han inte ville ha meta-diskussioner eller prata semantik. Jag tror snarare att han inte gillar att bli ifrågasatt som inkonsekvent. Ibland glömmer man att även de som man har ett visst ideologiskt släktskap med, kan bete sig som idioter. Jag säger inte att jag själv är konsekvent med allt jag gör, långt därifrån...men jag försöker att inte blunda inför faktum. Jag är inkonsekvent och vinklad. Däremot så är jag väl medveten om det, och ibland leder det faktiskt till att jag lyckas filtrera bort det värsta av mitt eget hyckleri.
Det här jävla foliehattandet (för att återgå till ämnet) är dock ett fenomen som jag har sett i alla möjliga forum och diskussioner. Så fort ett argument framkommer som någon anser faller under kategorin "konspirationsteorier" så fälls kommentaren "du är en foliehatt", och fungerar effektivt som en absolut slutpunkt i diskussionen. Den som blivit "hattad" anses nämligen ha förbrukat rätten att vidare framföra sin argumentation. Alltså gäller det att vara så strömlinjeformad i sin diskurs som det bara är möjligt och aldrig hävda något som inte "alla" tycker. Alternativt att "hatta" motparten först, för en flawless victory. Nu när jag tänker på saken så är ju det en mycket mer pragmatisk och energibesparande taktik. Håll käft och "hatta" reflexmässigt så fort tillfälle ges.
Jag blev själv senast "hattad" för ett par månader sedan, och det var inte ens på nätet. Jag hade nämligen mage att i ett sällskap spekulera om att USAs regering med direktiv från IIPA antagligen låg bakom Pirate Bay-målet och införandet av det nya datalagringsdirektivet, IPRED och FRA-lagen. Detta för att inte hamna på den s.k. Special 301 Report, vilket USA hotar med ibland. Tyckte inte att det resonemanget var någon big deal. Bara lite intellektuell frihet. Men intellektuell frihet tillåts man tydligen bara ha, om man saknar intellekt.
Det var mot förmodan även så att jag verkar ha haft rätt, vilket framkommer i Wikileaks diplomatkabel Stockholm 09-141. För övrigt så förstår jag inte varför pseudojournalisterna i svensk media inte har satt sina gulnade klor i denna nyhet än? Det har väl inte dragit igång någon ny säsong av Idol ännu? Frågan är om man rent utav borde börja ta epitetet "foliehatt" som någon slags jävla komplimang...
Viss tid har förflutit sedan min begynnande frustration över sagda språkbruk, men ämnet aktualiserades när jag ifrågasatte bruket av ordet på bloggen Jinge. Han befattar sig nämligen en hel del med detta pejorativa uttryck för att beskriva folk som ifrågasätter den gängse bilden av saker. Det som "alla vet". Jag försökte problematisera detta genom att jämföra med epitetet "antisemit", som vissa reflexmässigt (och på väldigt lösa grunder) tillägnar alla som på något sätt kritiserar staten Israel - i syfte att förpassa dem ur debatten. Jag vet att den gode Jinge själv blivit "antisemiterad", och trodde därför att det var ett i synnerhet lämpligt argument. Men det ledde bara till ett förpassande av mina kommentarer till det stora skräpfiltret i skyn. Han hävdade att han inte ville ha meta-diskussioner eller prata semantik. Jag tror snarare att han inte gillar att bli ifrågasatt som inkonsekvent. Ibland glömmer man att även de som man har ett visst ideologiskt släktskap med, kan bete sig som idioter. Jag säger inte att jag själv är konsekvent med allt jag gör, långt därifrån...men jag försöker att inte blunda inför faktum. Jag är inkonsekvent och vinklad. Däremot så är jag väl medveten om det, och ibland leder det faktiskt till att jag lyckas filtrera bort det värsta av mitt eget hyckleri.
Det här jävla foliehattandet (för att återgå till ämnet) är dock ett fenomen som jag har sett i alla möjliga forum och diskussioner. Så fort ett argument framkommer som någon anser faller under kategorin "konspirationsteorier" så fälls kommentaren "du är en foliehatt", och fungerar effektivt som en absolut slutpunkt i diskussionen. Den som blivit "hattad" anses nämligen ha förbrukat rätten att vidare framföra sin argumentation. Alltså gäller det att vara så strömlinjeformad i sin diskurs som det bara är möjligt och aldrig hävda något som inte "alla" tycker. Alternativt att "hatta" motparten först, för en flawless victory. Nu när jag tänker på saken så är ju det en mycket mer pragmatisk och energibesparande taktik. Håll käft och "hatta" reflexmässigt så fort tillfälle ges.
Jag blev själv senast "hattad" för ett par månader sedan, och det var inte ens på nätet. Jag hade nämligen mage att i ett sällskap spekulera om att USAs regering med direktiv från IIPA antagligen låg bakom Pirate Bay-målet och införandet av det nya datalagringsdirektivet, IPRED och FRA-lagen. Detta för att inte hamna på den s.k. Special 301 Report, vilket USA hotar med ibland. Tyckte inte att det resonemanget var någon big deal. Bara lite intellektuell frihet. Men intellektuell frihet tillåts man tydligen bara ha, om man saknar intellekt.
Det var mot förmodan även så att jag verkar ha haft rätt, vilket framkommer i Wikileaks diplomatkabel Stockholm 09-141. För övrigt så förstår jag inte varför pseudojournalisterna i svensk media inte har satt sina gulnade klor i denna nyhet än? Det har väl inte dragit igång någon ny säsong av Idol ännu? Frågan är om man rent utav borde börja ta epitetet "foliehatt" som någon slags jävla komplimang...
6 januari 2011
Tack kristendomen
Om det finns några fördelar med religion, så är det skumma helgdagar som ibland dyker upp när man som mest behöver dem. Idag så är det till exempel trettondedag jul, som firas för att minnas de tre vise männen som kom till Jesus med rökelse, guld och myrra. Jag kan inte påstå att jag visste detta utan att först ha konsulterat wikipedia, och jag kan inte heller påstå att jag ägnar de tre österländska astrologerna något större intresse en dag som denna. Men däremot så tackar jag den rika kristna mytbildningen för att jag slipper ge mig ut i en annan av Guds påstådda skapelser - snön.
När jag under dagen har kikat ut genom fönstret så har det känts väldigt lugnt och stilla. Ibland så uppstår det någon slags tystnad i naturen, ofta när man är ganska ensam ute, sent på nätterna osv. Det är en mäktig känsla. Vi ska ändå vara glada att det finns väldigt få saker att oroa sig för i den svenska naturen. Jag menar, om möjligheten att stöta på en sibirisk tiger runt husknuten var en del av vardagen, så skulle tågförseningarna vara av mindre intresse. Tänk att stå i skogen och filosofera över livets trivialiteter och plötsligt höra knastret i snön av dess enorma tassar...
21 december 2010
Vinterhaveri
Med anledning av en oförväntad bredbandskataklysm så är min förmåga att roa/irritera er med mitt skitsnack kraftigt nedsatt. Mobilsurf suger, särskilt på en skärm som är mindre än en tändsticksask. Passar därmed istället på att tipsa om ett fantastiskt bildande program som man kan flukta på i vintermörkret. 'The war you don't see' av och med John Pilger, en av mina personliga idoler. Något så ovanligt som en riktig journalist. Hela spellistan återfinns på länken ovan, om det inte fungerar att navigera från klippet. Själv har jag i brist på underhållning roat mig med att lista ut det coolaste anagrammet på mitt namn. Kan stolt meddela att det blev "General Pyton".
27 november 2010
Extremt väder
Extremkylan verkar ha bitit sig fast nu, åtminstone om man ska döma av mina öron, som är röda som stoppsignaler. Det jobbigaste för mig personligen är att ögonen tåras och rinner så fort jag går utanför dörren. Om det är någon genetisk defekt eller bara själen som gråter har jag ännu inte reflekterat över så mycket. Men jag kan tro att det åtminstone ser komiskt ut. För det ser verkligen ut som om man går på gatan och storbölar. Idag började jag nästan oroa mig för vätskebrist när det forsade som värst.
Annars tyckte jag att snöröjningen osv hade fungerat helt ok hittills, tills jag läste någonstans att Stockholm har använt upp typ hela snöröjningsbudgeten redan, med 1% eller så av atomvintern avklarad. I Dagens Nyheter varnar man dessutom för isstormar, som kan lamslå hela samhället. Nu är väl sannolikheten för det inte så värst överhängande, men det kan vara nyttigt att tänka på hur utsatta storstäder är. Det är i grunden ett väldigt konstigt sätt för människor att leva på, eftersom man ständigt är beroende av leveranser utifrån. Läste någon gång att det tar max en vecka innan det inte finns mat längre om leveranserna uteblir, t.ex om infrastrukturen har brutit ihop eller liknande. Skulle det hända så skulle människor fly från städerna som råttor från ett sjunkande skepp. I klippet nedan kan man beskåda hur det kan te sig vid dessa isstormar. Verkar inte helt lätt...
24 november 2010
Snöhelvetet igen
Man luras ibland att tro att den globala uppvärmingen borde göra vintrarna mildare, men i själva verket så är den största märkbara effekten för vanligt folk att det blir galet väder. Jag är knappast någon klimatexpert, men om medeltemperaturen går upp så innebär det att avdunstningen från haven ökar. Det leder till mer fuktighet i atmosfären, och enligt det lilla jag vet, så ökar det styrkan på stormar, regn etc. Det är därför det kommer tusen meter snö över en natt och det blåser som att moder jord försöker flå av en skinnet med vind. Förra vintern var en sådan galen vinter, hoppas verkligen att jag slipper uppleva samma tortyr igen.
16 november 2010
Telefonterror
Telefonförsäljare måste vara bland det mest irriterande som finns. De ringer, och ringer och ringer. Oftast är det helt obegripligt var de fått tanken att man skulle vara intresserad av deras skräp. Om man inte satsar på att utveckla en förmåga a la Scanners för att dräpa dessa typer, så har man två val. Det första är att ansluta sig till Nix spärregister och därigenom sålla bort de flesta samtalen. Mig veterligen så slinker en del ändå igenom, och då får man ta till metod två, att driva med dem. Det kan faktiskt bli en ljusglimt i vardagen. Jag själv brukar till exempel dra till med historier som att jag inom kort kommer att flytta till Mongoliet för att bryta uran eller liknande. Det brukar ofta ge upphov till en del intressanta diskussioner. Man kan även flippa spelet och försöka sälja till försäljarna, också rätt kul. Erbjud gärna något fascinerande som en kraftigt rabatterad plats på nästa rymdskyttel eller inkontinensskydd för hund och katt. En liknande metod kan med fördel användas för direktreklam man får i posten. Eftersom det ofta är gratis porto för svarspost så kan man ju skicka de olika företagens erbjudanden till varandra. Tycker bara det är hyggligt att uppmärksamma dem på bra erbjudanden.
9 november 2010
Snöhelvetet
Snö är jättefint och mysigt, så länge man inte behöver vistas fysiskt bland den. Så länge den inte hamnar i mitt ansikte, innanför mina kläder eller ackompanjeras av oerhörd kyla, så är det acceptabelt. Tyvärr är det sällan sådana förutsättningar uppfylls. Snö är något man vill välja själv a la "vi drar till fjällen", inte bli påtvingad av ofrånkomliga naturlagar. Vissa år har jag till och med försökt omfamna det vidriga genom att tvinga mig till hajkaktiviteter i det fria som skridskor och naturpromenader, men hjärtat hänger inte med. Jag lämnar dessa påhitt till de sanna friluftsentusiasterna..
25 oktober 2010
Smartphone?
Om man inte har någon smartphone, så har man oftast någon i bekantskapskretsen som aldrig missar chansen att påpeka hur mycket tid man kan spara, hur mer effektiv man kan vara, och hur mycket mer produktiv man är med en smartphone. Av någon anledning är dessa människor nästan undantagslöst sådana som spenderar större delen av sitt vakna dygn med att pilla på sin jävla smartphone. Inte särskilt produktivt, nej.
Tänkte nu ta tillfället i akt att förklara varför s.k. "smartphones" är
ren idioti, från helvetet. Det är alltid något som inte fungerar som det ska. Om det är wireless-grejen, eller browsern, eller touchscreenen, eller vad, så är det alltid något som knasar. Det vidrigaste av allt är att man oftast kan mecka med de där grejorna och få dem att funka, men vill man det? Vill man verkligen det? Har man tid med det? Har man kanske inte tillräckligt med skit som strular i ens vardag för att ens telefon ska behöva vara en av dem? Nej, det här är hela anledningen till att jag slutade bygga mina egna datorer. It's just not worth the fucking effort.
Jag har inte heller behov av alla dessa efterblivna funktioner och appar som ska göra ens liv såå mycket lättare. Om man lade ner riktig tid på sina problem istället för att leta appar som ska lösa dem, tror jag att saker skulle gå smidigare för de flesta. Hämta upp er gamla Nokia ur återvinningskartongen och upplev telefoni som det är meningen. Grymma funktioner som "ring samtal" och "skriv textmeddelande". På en del modeller kan man till och med läsa email, surfa på nätet och lyssna på musik (som en iPod!). Min har till och med en klocka och en miniräknare. Boom!
ren idioti, från helvetet. Det är alltid något som inte fungerar som det ska. Om det är wireless-grejen, eller browsern, eller touchscreenen, eller vad, så är det alltid något som knasar. Det vidrigaste av allt är att man oftast kan mecka med de där grejorna och få dem att funka, men vill man det? Vill man verkligen det? Har man tid med det? Har man kanske inte tillräckligt med skit som strular i ens vardag för att ens telefon ska behöva vara en av dem? Nej, det här är hela anledningen till att jag slutade bygga mina egna datorer. It's just not worth the fucking effort.
Jag har inte heller behov av alla dessa efterblivna funktioner och appar som ska göra ens liv såå mycket lättare. Om man lade ner riktig tid på sina problem istället för att leta appar som ska lösa dem, tror jag att saker skulle gå smidigare för de flesta. Hämta upp er gamla Nokia ur återvinningskartongen och upplev telefoni som det är meningen. Grymma funktioner som "ring samtal" och "skriv textmeddelande". På en del modeller kan man till och med läsa email, surfa på nätet och lyssna på musik (som en iPod!). Min har till och med en klocka och en miniräknare. Boom!
19 oktober 2010
Fåntrattar
Kollektivtrafiken behöver inte och ska inte kosta något. Det enda man hör från SL's håll är "vi förlorar så och så mycket på folk som inte betalar"..men hur mycket kostar spärrarna i inköp och underhåll? Hur mycket kostar biljettsystemen? Hur mycket pengar kostar egentligen hela kontrollapparaten? Det är ungefär som att ha en vägtull vars enda syfte är att finansiera sin egen drift. Helt jävla meningslöst. Det finns helt enkelt ingen praktisk anledning till att människor ska betala så höga avgifter för att åka kollektivt. Det är enbart politiskt. Politiskt på så sätt att beslutsfattarna anser att det är viktigare att uppmuntra biltrafik än kollektivtrafik. Därför får jag som åker kollektivt vara med och med mina skattepengar betala för motorvägar och annan skit som jag inte använder i någon större omfattning. Men att genom en liten skattehöjning för alla se till att kollektivtrafiken blir helt avgiftsfri, det är otänkbart. Det slår ju mot de som inte har samma behov av att åka kollektivt, dvs höginkomsttagare. Det finns massor av folk som har räknat på det där, och jag tror att man var tvungen att ha en årsinkomst runt miljonen för att inte tjäna på att ha en helt skattefinansierad kollektivtrafik. Det känns tryggt att våra politiker tänker på majoritetens bästa.
2 oktober 2010
Hipsters
Det som verkligen i slutändan irriterar mig hos hipsters är att de är såna fakes. Att de på något sätt spelar arbetarklass när man förstår att de inte är det. Är semestrar till Toscana, refererande till lägenheten som "våning", samt kaffe- och vinsnobberi en del av ens bakgrund så är man inte arbetarklass. En annan sak som förbryllar mig är: om man nu vill revoltera på något sätt, varför göra det genom att försöka vara så töntig som möjligt? Knas.
30 september 2010
Ränderna sitter i
Ibland kommer man på sig själv med beteenden som verkligen speglar ens bakgrund. För mig handlar det ofta om de små sakerna. Jag växte upp under (i västvärldens mått mätt) väldigt knapra förhållanden där vi verkligen vände på varenda krona. Utan att gå in på detaljer så kan man helt lugnt konstatera att min barndom och ungdomsår gjorde mig ytterst medveten om värdet på pengar.
En situation som ofta triggar denna insikt är besök i mataffären. Jag kan nämligen helt plötsligt upptäcka att jag har stått i femton minuter framför potatismoset och räknat ut kostnaden per sked mos. När det kommer till svårtolkade priser som på tvättmedel eller liknande måste jag nästan örfila mig själv för att komma ur transen. Det handlar inte om att kostnaden är något som jag i dagsläget behöver tänka på, eller någon slags snålhet. Det är bara en form av krigsskada. Jag skulle vilja gå runt i en mataffär och bara plocka på mig det jag ska ha, utan att ens titta på priserna. Ironiskt nog så tror jag inte att jag skulle unna mig mer eller annorlunda saker, men jag skulle åtminstone spara en halvtimme per besök.
En situation som ofta triggar denna insikt är besök i mataffären. Jag kan nämligen helt plötsligt upptäcka att jag har stått i femton minuter framför potatismoset och räknat ut kostnaden per sked mos. När det kommer till svårtolkade priser som på tvättmedel eller liknande måste jag nästan örfila mig själv för att komma ur transen. Det handlar inte om att kostnaden är något som jag i dagsläget behöver tänka på, eller någon slags snålhet. Det är bara en form av krigsskada. Jag skulle vilja gå runt i en mataffär och bara plocka på mig det jag ska ha, utan att ens titta på priserna. Ironiskt nog så tror jag inte att jag skulle unna mig mer eller annorlunda saker, men jag skulle åtminstone spara en halvtimme per besök.
SMS-krig
Detta är något som än idag får mig förbryllad. Jag menar fenomenet där man istället för att prata igenom saker och ting startar en SMS-växling som kan pågå i dagar. Denna idioti är enligt min erfarenhet vanligast i dynamiken pojkvän/flickvän, men det är troligt att det även kan förekomma tjejer sinsemellan. Det jag med säkerhet kan säga är att det ytterst sällan förekommer i relationer mellan män, som kommunikation i största allmänhet. Här tar spekulationen slut, ty det verkar inte bedrivas någon seriös forskning på just det här området av mänsklig hjärnskada.
Däremot vet jag att det finns vissa regler att följa i SMS-krig. En slags Genevekonvention för ickeverbal kamp. För det första så har man ett begränsat utrymme att uttrycka sig på, så luras inte till att svara på några av motståndarens argument. Du behöver all tillgänglig plats för att avfyra dina egna anklagelser. För det andra, ring under några omständigheter inte upp den andra kombattanten! Jag gjorde under min ungdom detta misstag vid några tillfällen, då jag ville reda ut saker direkt utan missförstånd, och bemöttes som om jag var komplett socialt handikappad. Det är tydligen så att SMS skall bemötas med SMS, inte med intelligens.
Däremot vet jag att det finns vissa regler att följa i SMS-krig. En slags Genevekonvention för ickeverbal kamp. För det första så har man ett begränsat utrymme att uttrycka sig på, så luras inte till att svara på några av motståndarens argument. Du behöver all tillgänglig plats för att avfyra dina egna anklagelser. För det andra, ring under några omständigheter inte upp den andra kombattanten! Jag gjorde under min ungdom detta misstag vid några tillfällen, då jag ville reda ut saker direkt utan missförstånd, och bemöttes som om jag var komplett socialt handikappad. Det är tydligen så att SMS skall bemötas med SMS, inte med intelligens.
Vardagsterrorism
Seriöst, vem FaAn var det som ringde på min dörr 06:15 i morse!? Om vi hade befunnit oss i USA, så hade jag krampaktigt gripit efter närmaste gevär och bränt av en salva rakt igenom dörren...Easy as pie.
Hela episoden ledde till enorm irritation och förlorad sömn. Men den påminde mig också om min tid i Stockholms mindre glamorösa förorter. I en viss fastighet var det snarare regel än undantag att diverse galningar ryckte frenetiskt i dörrhandtagen och bankade på dörrarna nattetid. Detta ledde till mången hettad diskussion och otaliga stupade hjärnceller.
Jag minns särskilt en gång då någon individ gick loss rejält på ytterdörren runt 03:00. Jag beväpnade mig med en bajonett från finska vnterkriget (en gammal trotjänare) och gick upp för att take care of business. Klipsk som man är så tog man ju givetvis en flukt i titthålet, varpå jag ser vad som såg ut som 4-5 stora män. Jag är ingen nördgosse direkt, men är man outmatched så är man. Tankarna rusade, och jag kom fram till att detta måste röra sig om någon slags identitetsförväxling. De här galningarna var ute efter någon annan stackare. Jag insåg att läget var skarpt, för det var också så förskaffat att lägenheten låg vid en loftgång. Det innebar att vederbörande med ringa bekymmer kunde ha krossat köksfönstret och knallat in med mord i tanke. Detta skedde som tur var inte.
Det som skedde var att jag barrikaderade hela skiten så gott det gick och gjorde mig redo för ett "last stand" a la 300 -Fast besluten att ta så många som möjligt med mig till helvetet. De återvände två gånger inom loppet av 3 timmar och dunkade frenetiskt på dörren. Men offensiven kom aldrig. Framemot kl 8:00, efter timtal av spänt väntande i kamikaze-ställning så hade adrenalinet sjunkit så till den grad att jag kände mig lugn. Ringde och sjukade mig på jobbet och däckade sen, med kniv i hand.
Någon undrade varför jag inte ringde snuten. Sanningen är att jag inte ens kom att tänka på möjligheten. Antar att jag är van att lösa mina problem själv..
Hela episoden ledde till enorm irritation och förlorad sömn. Men den påminde mig också om min tid i Stockholms mindre glamorösa förorter. I en viss fastighet var det snarare regel än undantag att diverse galningar ryckte frenetiskt i dörrhandtagen och bankade på dörrarna nattetid. Detta ledde till mången hettad diskussion och otaliga stupade hjärnceller.
Jag minns särskilt en gång då någon individ gick loss rejält på ytterdörren runt 03:00. Jag beväpnade mig med en bajonett från finska vnterkriget (en gammal trotjänare) och gick upp för att take care of business. Klipsk som man är så tog man ju givetvis en flukt i titthålet, varpå jag ser vad som såg ut som 4-5 stora män. Jag är ingen nördgosse direkt, men är man outmatched så är man. Tankarna rusade, och jag kom fram till att detta måste röra sig om någon slags identitetsförväxling. De här galningarna var ute efter någon annan stackare. Jag insåg att läget var skarpt, för det var också så förskaffat att lägenheten låg vid en loftgång. Det innebar att vederbörande med ringa bekymmer kunde ha krossat köksfönstret och knallat in med mord i tanke. Detta skedde som tur var inte.
Det som skedde var att jag barrikaderade hela skiten så gott det gick och gjorde mig redo för ett "last stand" a la 300 -Fast besluten att ta så många som möjligt med mig till helvetet. De återvände två gånger inom loppet av 3 timmar och dunkade frenetiskt på dörren. Men offensiven kom aldrig. Framemot kl 8:00, efter timtal av spänt väntande i kamikaze-ställning så hade adrenalinet sjunkit så till den grad att jag kände mig lugn. Ringde och sjukade mig på jobbet och däckade sen, med kniv i hand.
Någon undrade varför jag inte ringde snuten. Sanningen är att jag inte ens kom att tänka på möjligheten. Antar att jag är van att lösa mina problem själv..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)