Jag bara undrar. När blev barnuppfostran någonting svårt? Hur kom föräldrar som grupp att bli så out of touch med vanlig sund mänsklighet att de inte klarar av att uppfostra sina egna barn utan att känna sig otillräckliga? När slutade vi lita på oss själva så till den grad att vi söker svaren på dessa dilemman i någon sunkig jävla idiotmanual som lika gärna kunde ha skrivits av nollan Dr Phil. Antagligen i samma veva som vi började översköljas av en massa struntprat om hur svårt det är att vara förälder. "Världens svåraste jobb!" ekar det ur dumburken. Nähä? På riktigt? Vet ni vad? Ett jobb man mestadels kan göra i morgonrocken är inte "svårt". Jag tar hellre det över jobb som brandman, takläggare eller gruvarbetare. Ingen förälder har såvitt jag vet ännu brunnit upp, ramlat av ett tak eller ådragit sig svartlunga med anledning av sitt föräldraskap.
Har man något mått av social kompetens så kan man uppfostra ett barn. Det är inga konstigheter. Jag förutsätter så klart att man redan behärskar det där med att koka makaroner åt dem, leka lite med dem, klä på dem och tvätta dem. Gör man inte det - sök för all del hjälp. Men när det kommer till själva interaktionen med och uppfostran av barnet, så finns det ingen manual! Newsflash - Barn är människor. Individer. De fungerar på olika sätt. När man lär känna en människa så får man en inblick i hur den tänker. Därav förstår man hur man ska bete sig för att skapa bästa möjliga förutsättningar för samarbete. För samarbete krävs. Det fungerar inte att bestämma allt. Jag bryr mig inte om att vissa vittnar om att deras föräldrars fascistmetoder formade dem till ansvarsfulla och disciplinerade samhällsmedborgare. Det slår förr eller senare tillbaka på något sätt.
På andra sidan har vi de extrema mespropparna. Jag ser dem varje dag, och jag tycker ofantligt synd om dem. Barnen skriker som den gällaste modellen brandlarm för minsta uppfattade oförrätt och beter sig allmänt vedervärdigt. Jag tittar på föräldrarna. De ser uppgivna ut, och den omisskänneliga lukten av skam förgiftar snabbt stämningen i lokalen. Ibland åker jag tåg med min sexåriga flicka och bevittnar sådana situationer. Min blick möter hennes, och vi skakar på våra huvuden i samförstånd.
Jag tror många som känner osäkerhet kring det här skulle behöva lära känna sina barn bättre. Prata med dem. Ställ frågor. Lyssna. Något som aldrig upphör att förvåna mig är hur vettiga barn är. Hur väl utvecklade tankar, känslor och funderingar de har. Om ni redan har koll på dessa simpla punkter och ändå känner er osäkra som föräldrar. Sluta ifrågasätt er själva så jävla mycket. Jag slår vad om att majoriteten av de som gillar att "tycka till" om barnuppfostran i media inte ens har barn själva.
Märker nu att jag tydligen hade en hel del att ventilera kring detta. Kära mediaetablissemang, ge mig bara ett fragment av tönten Dr Phils budget så ska jag skriva alla bästsäljares moder på det här ämnet. Antingen det, eller så outsourcear jag det till min dotter så fort hon bemästrar sammanhängande prosa. Så får vi in barnperspektivet också. Ka-Ching!!
