I kvällens Uppdrag Granskning tar man upp fallet med en pedofil på en vårdavdelning inom rättspsykiatrin i Sundsvall, som lyckades skaffa sig en egen lägenhet på stan och begå nya övergrepp mot barn. Det är helt jävla sanslöst. Självklart är det ytterst myndigheterna som har fuckat upp kungligt, men hur mycket jag än försöker så kan jag inte undgå att tänka mig allt ur barnens och familjernas perspektiv. Vilken jävla tragedi. Life goes on, som de säger. Men mitt liv skulle inte go on. Inte utan en redig skopa babylonsk rättvisa à la Hammurabi. Ibland undrar folk hur "du som är journalist" kan tycka si eller så. Men jag skriver inte den här bloggen som "journalist". Jag skriver den som människa. Förhoppningsvis utan citationstecken.
Jag kan inte minnas att min principiella inställning gentemot övergrepp på barn förändrats efter att jag själv fått barn. Men det har den säkert. Där jag förut antagligen kunde ha nöjt mig med hårda straff samt vård, så känner jag i ett sådant här läge att inga straff räcker. Hade det varit min dotter som denna sjuka individ tvingat sig på, strypt medvetslös, och dumpat i skogen så hade inga straff räckt. Inga. "Vård" och fint prat om att låta lagen ha sin gång har ingen plats i det läget. Jag skulle aldrig kunna få frid tills vederbörande, bokstavligen talat, upphört att existera. Tanken på att människan som gjort detta mot min dotter upplever en enda ny dag skulle plåga min själ blodig. Bara tanken på denna hypotetiska tanke gör att jag inte orkar skriva mer om den.
Marsellus Wallace uttryckte saken väl med frasen: "This thing here is between me, you, and Mr. Soon-To-Be-Living-The-Rest-Of-His-Short-Ass-Life-In-Agonizing-Pain rapist here."
