"Lita aldrig på små flickor i rullstolar som ber dig om något. Särskilt inte om det står utländska män i träningsbyxor strax intill. En rätt dyrköpt och ärligt talat ganska vidrig lärdom."
För de som inte har koll, så är detta i det närmaste classic Birro. Att först tycka synd om sig själv för att han blivit lurad av någon tiggare på stan. För att sedan ondgöra sig över att han är så god och naiv och idealistisk som trott på dessa lumpna bedragare. Att folk utnyttjar hans godhet. Sedan går han vidare till de mest infantila generaliseringar om tiggare och män med träningsbyxor som hans fragment av författartalang kan uppbringa. Generaliseringar som visar att han inte är god och naiv alls. Som med stor tydlighet istället visar att han har så usel självkänsla att hans behov av att hoppa på andra människor är jävligt svåröverträffat. Han avslutar twitter-debatten om krönikan med en till sida ur hans opublicerade epos "förföljelsemanins manual".
"Ni vinner! Grattis Betnér och alla andra hatets lakejer! Jag lägger ner detta. Detta blir sista texten. Hej då."
Mitt namn är Marcus. Det är synd om mig. Mitt hela raison d'être är min uppfattade självbild som martyr. Folk HATAR mig. Jag hatar ALDRIG någon. Bara de som är svagare än mig. Jag undrar hur lång tid det tar innan Birro vänder denna motgång till en egen uppdiktad framgång. Tyvärr så innebär dock inte uttalandet att han lägger pennan på hyllan. Bara twittrandet. "Så enkelt kommer ni inte undan" enligt Marcus. Det är lugnt. Vi vet att sjukdomarna du sprider inte är något man botar över en natt.
