21 januari 2011

Slakten av det allmänna

Vår fina omtänksamma regering har budgeterat för att sälja ut statligt ägande i verksamheter värda 100 miljarder denna mandatperiod. Bland annat Nordea. Finansmarknadsminister (Slaktmästare) Peter Norman anser att det kan bli "farligt" för Sverige om försäljningarna ställs in, vilket kan bli aktuellt eftersom regeringen inte har egen majoritet. Man ska när det kommer till allianspolitiker hålla i åtanke att orden man använder inte nödvändigtvis refererar till deras direkta betydelse. Det är faktiskt sällan det är på det viset. När Norman säger "Sverige", menar han självfallet inte medborgarna. Han syftar på privata intressen och företag. Med "farligt" menar han att planerna på att skänka eller slumpa bort gemensamma tillgångar till en grupp som kommer att tjäna grova pengar på det, kan omkullkastas. Det vore farligt. De har ju räknat med de här pengarna. Hur skulle det se ut om det inte blir så? Hur ska börsen reagera? Blir det någon aktieutdelning? Jo, klart det blir det. Men det är inte poängen.

"Alltså, ni har ju missat hela poängen...Gemensamt ägande? Hur ska man tjäna något på det?"


Jag har faktiskt länge undrat om det finns något exempel på verksamhet som blivit billigare och bättre av att privatiseras? För enligt min erfarenhet så har det som privatiserats både blivit dyrare och sämre. Dyrare på grund av att en privat aktör självfallet har som huvudmål att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det ligger i sakens natur. Ett företags mål är att tjäna pengar. Alltså strävar man efter att ta ut det högsta pris som användarna möjligtvis kan betala. Verksamheten är ju inget mål i sig. Målet - det är vinsten. Sämre eftersom kvaliteten inte heller är det centrala. Det centrala är, återigen - vinsten. Verksamheten är ett bara ett verktyg. Att bedriva en kvalitativ verksamhet kostar. Således så sparar företag in på det också så fort det är möjligt.

Alltså - lägsta möjliga kvalitet som användarna är beredda att acceptera (om de ens har ett val), för högsta möjliga pris de är beredda att betala (återigen, om det ens finns ett alternativ). Är inte detta en fullt logisk princip för maximal vinst? Så skulle jag resonera om jag drev företag. Minska mina kostnader så mycket som möjligt och ta ut maximal ersättning för min tjänst. Hur tror ni det yttrar sig inom en verksamhet som till exempel vården?

All that matters.
Ok, ifall en statligt verksamhet är riktigt misskött så är det möjligt - till och med troligt, att den till en början blir både bättre och billigare i privat regi. Men det stannar inte där. Som företag så kommer man inte stanna tills ovanstående parametrar har dragits till sin yttersta gräns. Ett företag existerar inte bara för att tjäna pengar. Ett företag existerar för att tjäna mer pengar - hela tiden. Framgången mäts inte främst i hur stor vinst som görs, den mäts i hur mycket vinsten ökar. Om ett företag minskar sin vinst ett kvartal så heter det att det går dåligt. Att vinst fortfarande görs är inte intressant. Det intressanta är att vinsten inte ökar. Jag har själv haft tillräcklig erfarenhet inom näringslivet för att veta att detta är en absolut sanning.

Den allsmäktiga "konkurrensen" ska ju råda bot på detta, men om man inom en bransch är medveten om var smärtgränsen för pris respektive kvalitet går, varför konkurrera? Det är ju dåligt för alla. Det enda konkurrensmedlet man har är ju i princip att erbjuda konsumenterna någonting bättre eller billigare - vilket enligt tidigare nämnda princip går ut över den egna vinsten. Om något (oftast mindre) företag, mot förmodan, försöker konkurrera på riktigt, så köper man antingen upp dem helt eller delvis och eliminerar konkurrensen. Därför, mina vänner, är privat ägande inget vi ska befatta oss med i verksamheter som berör oss alla. Jag bryr mig inte ett skvatt ifall Coke och Pepsi gör sitt bästa för att sälja sämre och dyrare läsk till mig. Jag behöver inte Cola. Däremot behöver vi till exempel vård, och jag vill inte sitta på plåsterhuset med vetskapen att min omvårdnad är noggrant kalkylerad utifrån ett vinstperspektiv istället för ett vårdperspektiv. Aldrig.