Jag har ingenting emot jakt som fenomen, när det är en naturlig del av samhället som går ut på att skaffa resurser som gruppen under omständigheterna behöver. Så som kött eller päls. Min analys av jägarkåren är inte fördomsfri, ska jag villigt erkänna. Den grundar sig på personlig erfarenhet. Men jag har träffat runt ett dussintal jägare i mina dagar. Oftast på arbetsplatser. De har alla varit idioter. De må pladdra sig varma om skogsvård och fina traditioner, men jag såg i nio fall av tio vad det egentligen handlade om. Det fanns nämligen ett tillfälle då deras tomma plirande ögon lyste upp i barnslig, nästan vördnadsfull, glädje. När de talade om själva fällandet av bytet. Det där ögonblicket av död. De gillar nämligen att döda. Vissa människor gör det. En del föds närsynta. En del föds med språkbegåvning. En del föds med lusten att döda andra varelser. Det sitter tamejfan i deras DNA. Det var dessa som gillade att bränna upp myrstackar och spränga grodor med smällare när man var liten.
För några år sedan hörde jag av en bekant hur vissa australiensare jagar känguru. Genom att åka ut i outbacken med pickuptrucken och köra över dem. Tydligen är det oerhört gemytligt. Men inte desto mindre idiotiskt. Så slutligen, finns det några vettiga jägare - förlåt mig. Men ni är i jävligt dåligt sällskap.
