20 januari 2011

Taxi-ocker

Ocker är enligt svensk rätt ett brott som består i att begagna sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå.

När man ser ovanstående formulering så kan jag med lite fantasi innefatta en hel del fullt lagliga verksamheter i det begreppet. Men skit i det. Nu gäller det taxi. Den 1 februari kommer därför hårdare regler på hur prisinformationen vid taxiresor ska vara utformad, för att minimera risken att kunderna blir lurade. Jag tror egentligen inte att det är något stort problem, men under tiden kan ni ju följa mitt råd - betala inte ockerpriser. Nu är jag kanske något av en rättshaverist, men jag har aldrig betalat något som jag ansett varit orättvist eller ett överpris såvida jag inte varit fullt medveten om priset på förhand. Det har hänt även mig ett par gånger att taxin har snurrat runt i stan och tagit konstiga rutter så att resan blivit hutlöst dyr. Men jag har aldrig betalat de där priserna. Inte om jag vet vad resan borde kosta. Aldrig. Vem som helst kan bli lurad, men det krävs en riktig idiot för att acceptera ocker. Det lättaste sättet att undvika den typen av situationer är så klart att komma överens om priset på förhand.

Problemet med oss är att vi lever i en kultur där man aldrig ifrågasätter någonting när det kommer till prissättning. När vi köper någonting, så undrar vi "hur mycket kostar det", får reda på vad handlarens pris är, och antingen betalar vi det priset eller konstaterar att det inte är värt det. Punkt slut. Nu säger jag inte att man ska ställa sig i kassan på Konsum och börja förhandla om priset på tandkrämen, men när det gäller större inköp så kan man förvånansvärt ofta förhandla. En bekant till mig skulle en gång köpa ett halsband till sin fru. Jag tror det var någon typ av viktig årsdag dem emellan. Whatever. Han gick in till en juvelerare och valde ut ett som han tyckte var fint. Vi kan säga att det kostade 10000. Han sade till juveleraren: "jag vill gärna köpa det här smycket för 7000", gav mannen sitt visitkort och bad honom höra av sig om han någonsin var intresserad av sälja det för det priset. Jag tror det dröjde en vecka eller så innan han fick ett samtal från juveleraren, och betalade priset som han själv föreslagit. Jag tvivlar på att min bekant har betalat utgångspriset för något i hela sitt liv. Riktigt så extrem behöver man inte vara, men fan vad mycket man kan lära sig av hans metoder.