Regeringen har "förflyttat" Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna. Ja, självklart så kan man ju inte kickas som vanligt folk när man kommit upp sig i graderna. Då heter det att man "förflyttas". Man vill ju inte utsätta vederbörande för något otillbörligt obehag. Vidare mot nya djärva mål inom organisationen.Hela historien grundar sig på en enkät som visade att mer än var fjärde anställd på myndigheten ofta kände sig ledsna eller nedstämda på grund av jobbet. Var fjärde?? Ska det vara någon slags skandal? Alltså, jag blir chockad över den låga siffran. Låter som rena paradiset jämfört med de arbetsplatser jag har varit på. Det kan med andra ord, vara betydligt värre.
På mitt senaste jobb hade vi också en sådan där utvärdering, och resultaten visade att 9 av 10 hade ångest över att gå till jobbet, inte kunde släppa jobbet när de slutade för dagen, osv. Själv så kände jag allt som oftast att ett pistolskott i pannan var ett mycket lockande alternativ jämfört med att gå till jobbet. Det hörde även till min morgonrutin att traditionsenligt överväga att kasta mig ner på tågspåret och göra slut på allt när tåget rullade in på perrongen. Det värsta av allt var när man drömde om jobbet, vilket i vissa perioder kunde ske varje natt. Inte ens i sömnen undslapp man skiten. Till slut fick jag nog och sade upp mig, vilket förvisso i princip är att likställa med självmord i arbetslinjens Sverige.
Jag har varit på många sådana arbetsplatser och bevittnat hur folk egentligen mår. Sett kollegor som brutit ihop och blivit helt katatoniska. Panikattacker. Vidriga arbetsförhållanden. Skamlösa hot och trakasserier samt uppenbar mobbning och diskriminering från ledningen. Helt enkelt ett totalt förakt för de anställda. En vacker dag ska jag samla mina noteringar från dessa dårhus i bokform. Material saknas inte.
