Inom vissa delar av vänstern finns en tråkig tradition av att reflexmässigt stödja allt som är antiimperialistiskt eller antiamerikanskt. Den här svartvita inställningen gör att man ibland går ut till stöd för ren idioti. Min fiendes fiende är min vän eller något sånt. Historien är förstås full av sådana exempel, ur alla politiska ideologier.
Idag ser jag dock att media försöker göra en stor sak av att Venezuelas president Hugo Chavez stöder Gaddafi. Inte bara det. Man hårdvinklar också saken till att "den radikala vänstern i Latinamerika" stöder Gaddafi. Jag har inte sett några bevis för att Chavez "stöder" Gaddafi mer än alla andra ledare har gjort under hur många år som helst. Att dessutom säga att Chavez är "den radikala vänstern" är lika ohederligt som att påstå att Mona Sahlin talar för "socialisterna".
"När ryktet spreds om att Muammar Khaddafi hade lämnat Libyen var det ingen slump att just Venezuela pekades ut som tillflyktsort", skriver DN. Jag håller helt med. Det är verkligen ingen slump. Men anledningen är självklart inte att Venezuela och Chavez vurmar för diktatorer och förtryck. Anledningen är förstås att USA vill krossa Chavez och rulla tillbaka den sociala utvecklingen i Latinamerika till den gamla neoliberala ordningen. Därför hör man sällan något i västmedia som inte är hårt vinklat mot Chavez.
Nu sitter jag dock inte och påstår att allt som Chavez gör eller säger är bra. Han är verkligen inte perfekt, och jag förväntar mig att en socialistisk ledare alltid sätter folkviljan främst. Att ta ställning för Gaddafi i det här läget är att ta ställning mot folket. För som jag har förstått det så är upproret i Libyen genuint folkligt. Men ifall Chavez tvekar på omvärldens intentioner och goda vilja vad gäller Libyen, så har han åtminstone skäl till det. Detta förklaras utmärkt i "The Revolution Will Not Be Televised" som beskriver hur utvecklingen i hans eget land vinklats av västmedia.
