I natt drömde jag att jag var envåldshärskare över världen. Det var rätt kul. Tror det började med att jag läste lite Sartre eller något liknande deppigt, och tänkte på vilket misslyckande mänskligheten är. Vi kan skicka folk till månen. Vi kan bota nästan alla sjukdomar. Vi kan klyva atomer. Vi kan klona och genmanipulera saker. Vi kan nästan göra vad fan som helst. Förutom att lösa våra grundläggande simpla problem. Det finns ingen anledning till att någon ska vara fattig, svälta, utsättas för våld eller förtryck. Det finns resurser så det räcker för alla. Ändå så saknar massor av människor det mest grundläggande. Hela tiden. Om jag vore det stora spaghettimonstret i skyn så skulle jag definitivt tycka att mänskligheten sköter sig bedrövligt. Jag kan nästan se syndafloden framför mig. Folk som panikslaget flyr för sina liv undrandes "varför, spaghetti-o, varför"!? Svaret kommer med djup stämma: "För att ni bryr er mer om anaaalblekning än era medmänniskooor.." "Förstååår ni ingenting?"
När jag vaknade upp i drömmen så var jag i vilket fall som helst supreme dictator. Med det menar jag inte någon futtig Hitler eller Pol Pot. Jag tänker snarare på "gör du inte som jag säger så förvandlar jag dig till ett utedass genom att knäppa med fingrarna". Det var väldigt effektivt. De flesta valde att samarbeta. Yes we can, så att säga. Jag har för mig att det bara var några få som hellre valde död över en mer rättvis planet. Har för mig att Reinfeldt provocerade med snack om hur hans politik var bra för alla, men han "försvann" på något vis.
Någonting säger mig att mina reformer som härskare var mer lättgenomförbara i drömform, men principerna var ganska simpla. Livet och samhället kan fortgå på ganska liknande sätt som nu. Men fattigdom är helt olagligt. Den skyldige för brottet är inte den fattige, utan mänskligheten. Min lösning var att helt enkelt tvinga alla som tjänade mer än x antal miljoner om året att finansiera sociala program med sina överskjutande pengar. Det vill säga, att helt enkelt ta alla Kampradmiljarder och se till så andra människor får mat, tak över huvudet etc. Han behöver inte hundra miljarder. Han behöver kanske några miljoner. Hur som helst, vill man inte hjälpa andra fast man kan så visar man väl på något sätt ganska tydligt i vilket lag man spelar. Det är verkligen inte Team People. Det är för mig ungefär som att träffa en person i öknen som håller på att dö av törst. Men istället för att bjuda på lite vatten så använder du det till att tvätta fötterna. Tänker man så där så är man knappast en tillgång för mänskligheten. Ingen tycker att fottvättaren är något annat än ett gigantiskt rövhål.
Det var världen som jag skapade. Alla hade det bra. Inga krig, ingen svält, ingen fattigdom. De rika var fortfarande välmående, men inte till överdrift. Jag vet att det finns en del människor som inte gillar den idén. Mest grundat på något argument i stil med "Men varför ska inte jag få tjäna tusen miljarder?" Oftast från folk som hyser drömmen om att en dag snubbla över ett guldägg och lansera någon jävla skitprodukt som blir det största sedan skivat bröd. Typ foppatofflor i neutrala färger. Det är psykopattänkande. Om någon vill ha flera miljarder så är vederbörande enligt mig störd i huvudet. Precis som de som har tolv miljoner olika uppstoppade katter uppsatta på väggen i vardagsrummet. Det handlar inte om behov. Utan om besatthet.
Det andra argumentet mot mitt goda skräckvälde vore varför jag ska ha rätt att avgöra vad som är rätt och fel? Alltså varför min moral ska vara mer "värd"? Låt oss bara säga så här. Ifall det hade funnits "miljardärer" på stenåldern som vägrade dela med sig till andra grottmänniskor som inte hade mat, så hade de slagit ihjäl "miljardären". Det handlar om samarbete. Är du inte villig att samarbeta med gruppen för det allmännas bästa så är du inte nyttig för gruppen. Du är, på sätt och vis, inte ens mänsklig, eftersom det kanske främsta utmärkande draget bland människor är just samarbete. Råkar någon vara lite smartare eller effektivare än andra så kommer man ändå alltid att vara uppskattad, så länge man använder sina skills till det allmännas bästa. Belöningen finns där. Kanske inte i form av lyxyachter med helikopterplattor på däck, men i samhällets uppskattning och respekt. Sådant sitter bättre på ålderns höst än en massa siffror på ett kontoutdrag som dina starrdrabbade ögon ändå inte kan läsa..
Du kan tjäna alla pengar i världen. Köpa allt du vill ha. Gå på alla fester. Testa alla droger. Med mera. Till slut så kommer ändå tillfället när man gjort allt det där, och fattar att man fortfarande är helt jävla tom. Jag tror det enda som spelar någon roll i slutändan är relationerna med andra människor. Har du spenderat en timme mindre dagligen med dina barn för att tjäna två miljoner istället för en? Not worth it. Trampat på någon vän för att bli VD istället för vice VD? Not worth it either.. Jag tror Jesus var helt rätt ute med sitt "gör mot andra"-tugg. Det man gör mot andra gör man nämligen mot sig själv. När man skadar någon så blir man själv skadad, och när mänskligheten inte mår bra så mår inte du bra. Vi är alla ett. Tro mig, det finns massor av idioter som jag helst av allt inte vill vara "ett" med. Men så är det. Även om du som individ kommer först i mål så är inte loppet slut förrän alla korsat mållinjen.
