11 februari 2011

Oskyldigt dömda

Idag tänkte jag skriva lite om personer som sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. Idén kom till mig när jag läste om 68-åringen som fick satsa uppemot en miljon ur egen ficka för att omvända tingsrättens dom på tio års fängelse. Vissa tycker antagligen att det där med oskyldigt dömda är något man får räkna med i ett rättsamhälle, och att det inte är värt att tjafsa om då det är så få som drabbas. Jag håller inte med.

Att oskyldiga döms är till viss del oundvikligt, och beror väl oftast på någon av följande faktorer:

1. Tekniska misstag - En rättsläkare som kanske gör en feldiagnos. Prover och bevis som blandas ihop eller till och med manipuleras. En sådan dom kan vara korrekt utifrån bevisningen, men ändå innebära att en oskyldig döms.

2. Helt enkelt det faktum att "ställt bortom rimligt tvivel" sällan betyder just det. Det där med "rimligt tvivel" kan skifta väldigt mycket i olika brottsmål. Dessutom har alltid domstolen möjligheten att bortse helt från bevis genom principen om "fri bevisvärdering". Som i fallet Kaj Linna. Där ingen teknisk bevisning fanns, och där domen vilar helt på vittnesmål från en minst sagt tvivelaktig person.

3. Folk som ljuger. Målsäganden. Vittnen. Folk som far med osanning i rättssystemet är ett stort problem, och där har advokaterna ett stort ansvar att ifrågasätta och pressa. Har man inte en jävligt engagerad försvarare, så är det ganska kört.

Om vi nu konstaterar att det per definition finns ett antal oskyldigt dömda i svenska fängelser - låt säga att siffran är en procent? (undersökningar gjorda i Norge antyder en sådan siffra). Är siffran nu en procent så innebär det flera hundra brottsmål årligen där någon döms på egentligen felaktiga grunder.

Jag är beredd att gå så långt som att säga att detta med felaktiga domar är något som är väldigt svårt att undvika helt, men vad man däremot kan göra är att förenkla för de dömda att begära resning. Det vill säga att få sina mål omprövade. Detta är väldigt svårt i Sverige.

I normalfall så godkänns årligen mellan 1-2% av alla resningsansökningar. Det är dessutom många gånger enorma väntetider, som ter sig farsartade i de fall där själva rättegången har avhandlats i rask takt. Att det sedan är åklagaren som drivit fallet som i princip tillåts bedöma om den dömde har fog för resning är ett annat enormt problem som verkligen kullkastar rättssäkerheten.

Det finns verkligen många problem med det svenska rättsväsendet, och som jag uppfattar saken så finns det ett stort behov av att undertrycka den sanningen. Antagligen för att vi präktiga svenskar verkligen tycker om att tro att vi är bäst i världen på det här med sanning och opartiskhet. På samma gång ser man allt fler fall där det nästan känns som om domstolarna kastar pil för att avgöra om folk är skyldiga, och där stora delar bland de yrkesgrupper som är inblandade starkt motsätter sig en oberoende instans för omprövning av tveksamma brottsmål.

Jag tror inställningen i branschen reflekteras ganska väl av detta uttalande från en advokat som jag en gång diskuterade saken med - "Det finns ju också en del skyldiga som inte blir dömda, så det jämnar ut sig."