14 februari 2011

Iran är inte Egypten

Konstaterar att det drar ihop sig till protester i Iran. Men kan det bli något liknande det man sett i Egypten eller inte? Apropå Egypten så ska man dessutom komma ihåg att läget fortfarande är osäkert. Att armén gripit makten är knappast någon garanti för progressivitet. Där så återstår det mycket arbete.

Men vad skiljer Egypten från Iran? För det första så befinner sig Mubarak och till exempel Ahmadinejad på var sin sida av pro/anti-västskalan. Bara en sådan sak ger upphov till ganska intressanta frågeställningar. Spelar det någon roll? För befolkningen så gör det kanske det. Delvis på grund av det så är kanske inte hatet mot Ayatolla Khamenei och Ahmadinejad lika allmänt och utbrett som det egyptierna kände mot Mubarak. Att ha en diktatur som dessutom är en utländsk marionett, är det sämre än en som inte är det? Ledarskapet i Iran verkar i vilket fall som helst inte lika ängsliga. Det kan indikera att man vet att det finns stora befolkningslager som är redo att kämpa för behållandet av det styre som nu råder. Det är svårt att säga om så är fallet. Jag tror att en hel del stöd finns. Regimen har trots allt varit smart nog att inte göra sig till ovän med de fattiga. Därför så åker Ahmadinejad runt i provinserna, bjuder folk på läsk och löser några av deras småproblem. Ibland räcker det med att göra sådant för att bygga upp en viss sympati.

På samma gång så är den iranska regimen mycket mer totalitär är något land i till exempel nordafrika. Man har en väldigt välfungerande förtrycksapparat, som är mer våldsbenägen än Mubaraks dito. Senast 2009 kunde man ju bevittna att säkerhetsstyrkorna inte ryggade för att spöa demonstranter till köttfärs. Om Iran tillåter demonstranter att campa i dagar på torg runt om i landet och kräva regimskifte så äter jag upp min hatt.  Tillåter man det så är det nämligen ett svaghetsbesked. Att man faktiskt är rädd. När man väl har tillåtit sådana protester så är resten oftast en formalitet. Ledarna sitter kvar ett tag för att iordningställa sina "affärer", och sedan schappar man. Dessutom så är ju regeringen i form av Ahmadinejad & Co en sak, men den egentliga makten ligger faktiskt ännu ett steg längre upp, hos den "högste ledaren" Khamenei. Ahmadinejad är ju när allt kommer omkring inte mycket mer än pausunderhållning. Khamenei är den som kontrollerar allt genom att bestämma vilka som hamnar på maktpositioner i landet. Ifall jag var en supreme leader med makt att utse arméchefer, mediachefer, religiösa ledare, domare, lagstiftare, presidentkandidater och allt däremellan, så skulle jag känna mig rätt safe.

Ahmadinejad och (därmed) även den iranska religiösa toppen har uttryckt sitt stöd för och gillande av revolutionen som startat i nordafrika. Senast hörde jag att de jämförde demokrativågen med deras egen revolution. Den som störtade shahen. Det vore sannerligen lite ironiskt om de själva sköljs bort. Men så är det med vågor. Det är inte helt lätt att bedöma hur de kommer att slå.