Libyen är annars ett land som mår ganska ok, trots all amerikansk skrämselpropaganda man har matats med under åren. Man har en ganska liten befolkning och massor av olja. Det brukar vara ett bra recept på nöjdhet. Men det här är också en grej jag gillar med den här upprorsvågen. Den handlar inte lika mycket om materiell frihet som intellektuell frihet. Även om ledare som Gaddafi (eller t.ex andra i gulfstaterna) kan använda oljepengar för att släta över de värsta sociala problemen, så duger det inte. Folk vill inte ha diktatorer. Inte ens den leende checkutskrivande sorten.
