18 februari 2011

Vredens dag i Libyen


Libyens läge, inklämt som det är mellan upprorshärdarna Tunisien och Egypten, borde i sig utgöra en fin grogrund för revolutionära strömmningar. Nu faktorerar jag inte ens in att Muammar Gadaffi är Afrikas längst sittande president. I 40 år så har han styrt landet med järnhand, och det räcker bra det. Folk är mer än trötta på arbetslösheten, kontrollapparaten, Gaddafis jäkla fejs och det faktum att man har den enformigaste flaggan i världen.

Libyen är annars ett land som mår ganska ok, trots all amerikansk skrämselpropaganda man har matats med under åren. Man har en ganska liten befolkning och massor av olja. Det brukar vara ett bra recept på nöjdhet. Men det här är också en grej jag gillar med den här upprorsvågen. Den handlar inte lika mycket om materiell frihet som intellektuell frihet. Även om ledare som Gaddafi (eller t.ex andra i gulfstaterna) kan använda oljepengar för att släta över de värsta sociala problemen, så duger det inte. Folk vill inte ha diktatorer. Inte ens den leende checkutskrivande sorten.