Den här inlägget är inspirerat av en debatt jag nyligen hade med en obehaglig nyliberal. Vi kom in på ämnet negativ inkomstskatt, och jag insåg då att jag känner ganska starkt för den tanken. Negativ inkomstskatt är nämligen i stort sett en variant på en mycket intressant, och missförstådd idé - medborgarlönen. Idén om ett villkorslöst, regelbundet, individuellt, ekonomiskt stöd till alla nationens medborgare. Tillräckligt mycket att det går att leva på.
Jag vet att de flesta ser konceptet medborgarlön som något slags nonsens med "gratis pengar", men det är för det mesta grundat på okunskap, en förlegad moralisk syn på arbete, och framför allt - ett väldigt opraktiskt tänkande. Jag vill därför be eventuella belackare att hålla inne hjärtinfarkten tills man kommit till slutet av texten.
Idén om medborgarlön brukar spåras till Thomas Paine (1737-1809). En brittisk-amerikansk intellektuell som var en inflytelserik figur i både den amerikanska och den franska revolutionen. Han ansåg att det var djupt orättvist att vissa föddes fattiga, och andra rika. Därför ville han beskatta arv av mark, och med dessa pengar instifta denna villkorslösa grundinkomst för alla medborgare. Paines förslag var dock att detta skulle utbetalas som en klumpsumma, då medborgaren blev myndig. Men grundtanken är densamma.
I Sverige så har vi massor av bidrag. Vi har barnbidrag, studiebidrag, det stigmatiserande socialbidraget, och en hel radda av andra mer eller mindre obskyra bidrag. Administrationen av alla dessa bidrag är en enorm apparat, eftersom de är villkorade. Man måste uppfylla krav. Fylla i tolvhundra blanketter. Det ska utredas, handläggas, kompletteras, avslås och stämplas. Sedan ska det till extra resurser för att jaga fusk också, vilket jag i vilket fall som helst tror går på ett ut i slutändan. All denna resurskrävande byråkrati. För vad?
Ta nu ett djupt, lugnande andetag, och tänk ifall, bara ifall, man skulle strunta i allt det där och istället lägga ihop hela bidragsfloran till ett enda ovillkorat, prestationsfritt, bidrag - Medborgarlönen. Basinkomsten. Medborgarbidraget. Kalla det vad ni vill. Välj gärna det alternativ som framkallar de minst negativa sinnesbilderna.
Jag förstår att det är mycket begärt av vissa tvivlare att bredda perspektivet, men kom igen, är man målmedveten i sitt bidragssökande så får man ändå de där bidragen i slutändan. Det kostar däremot samhället, och individen, massor av tid och energi. De som främst har tid och ork att komma runt hindren är garanterat inte de som behöver bidragen mest. Det är inte den deltidsarbetande småbarnsmamman som inte får matkassan att gå ihop. Eller byggnadsarbetaren som har jobbat sig halvt invalid. De som oftast får avslag på sina bidrag är inte de som inte är berättigade. Det är de som inte har kraften att ligga på och kriga med myndigheterna när det blir systemfel, moment 22-situationer och paragrafrytteri.
Det som i min mening stoppar den här sortens förslag i Sverige är den befängda "arbetslinjen". Alla ska arbeta, punkt slut. Men varför då egentligen? Det kan vara värt att mellan varven ifrågasätta sådana förefallande självklara sanningar. Ni hittar med svårighet en politiker eller ekonom med självbevarelsedrift i det här landet som påstår att det längre är möjligt, eller ens önskvärt, med full sysselsättning. Hur ska det gå till? Jobben inom produktion minskar stadigt, av den enkla anledningen att den tekniska utvecklingen hela tiden tillåter oss att producera mer, med mindre mängd arbete. Så varför ska folk för att få råd att leva tvingas att söka arbeten som inte finns? Som dessutom på sikt oundvikligen blir färre? På den tiden då industrin skrek efter arbetskraft kan jag köpa att det var viktigt att få alla i arbete, men idag? Ungdomarna söker sig redan i drivor till högskolorna och stannar där så länge det bara går, för att det inte går att få några sådana jobb längre.
Av det dussintal människor med gedigen universitetsutbildning jag känner så är det ett mycket litet fåtal som har något arbete relaterat till sin utbildning, om de har arbete alls. Behöver man verkligen en magisterexamen i nationalekonomi för att jobba som något annat? Nej, det här med att "alla måste arbeta" är ingenting annat än förlegad moralism från brukssamhället, där det bara var riktiga slashasar som efter en redig sup inte orkade pallra sig iväg till sågen.
Moderaterna, som idag har inkorporerat termen "arbetslinjen" i sitt själva väsen, mister inte ett tillfälle att mässa sitt mantra "det måste vara mer lönsamt att arbeta än att inte arbeta". Jag har alltid undrat - När har det någonsin varit mer lönsamt att inte arbeta? Det spelar ingen roll om man söker alla bidrag som finns (vilket är ett heltidsjobb i sig), det kommer alltid att vara mer lönsamt att arbeta. Åtminstone om man med lönsamhet menar pengar. Moderaterna brukar väl göra det? Jag säger inte att medborgarlön ska vara mer lönsamt än ett arbete, men jag kan tänka mig någonstans runt 6000-7000 kr netto som ett rimligt belopp. Behöver man mer klirr i kassan än så - varsågod att arbeta. All extrainkomst drygar ju ut medborgarlönen, för de arbetande får ju också - medborgarlön. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Det kommer knappast att inträffa någon massflykt från arbetsplatserna på grund av ett sådant system.
Slutligen vill jag säga att det självfallet finns många olika aspekter på medborgarlönen som måste analyseras och utvärderas. Men att idén knappt går att finna i den politiska debatten i Sverige finner jag anmärkningsvärt, särskilt som den öppet stötts av inte mindre än fem nobelpristagare i ekonomi och diskuteras flitigt på många andra platser i världen. Sverige är dessutom ett av de länder som verkligen har goda förutsättningar för ett sådant experiment, till en början förstås i begränsad skala.
Vill man veta mer om medborgarlön så kan man uppsöka BIEN - Basic Income Earth Network.
