Samhällets dubbelmoral

Vi människor gillar att prata om moral. Värderingar. Att lära våra barn detta. Problemet med den debatten är att den egentligen inte handlar om de värderingar samhället faktiskt förmedlar, utan om de värderingar vi önskar att samhället förmedlade. Som den här debatten om skillnaden mellan pojk- och flickkläder. Som faktiskt är gammal som gatan. Jag har själv stört mig på den här könsuppdelningen i åratal.

Jag gillar mina exempel extrema, så vi gör så även nu. Samhället (dvs vi) anser till exempel att pedofili och synen på barn som sexobjekt står helt emot vår moral. Det är helt jävla fel, helt enkelt. Men ändå så går folk och handlar trekantsbikinis till sina småflickor. Ändå så säger den kommersiella handeln att barn ska klä sig och se ut som vuxna så tidigt det bara går. När flickor fyller 18 så har de både sminkat sig och klätt sig som vuxna sedan många år. Vad säger det? Egentligen? Är inte det lite som att lära någon att spela piano, men förbjuda vissa melodier?

Men utvecklingen går ju åt det hållet. Barn är inte barn längre. Barn är konsumenter, reklampelare och förväntas följa uppsatta mallar baserade på könstillhörighet. Problemet är att barn inte förstår detta. Barn är inte medvetna om reklam och trender på samma sätt som vuxna. Däremot så är barn mycket bra på att göra som vi gör, och se hyckleriet när vi säger en sak och gör något annat. Problemet är att om vi ska börja med att kritiskt granska samhällets faktiska värderingar istället för vår fantasibild om dem, så måste vi antagligen omvärdera en hel del av hur samhället egentligen fungerar. Det är vi inte beredda att göra.

kön, företag, mode, media, sexualisering, barn svd dn gp 

Töntdebatt om barnuppfostran

Jag bara undrar. När blev barnuppfostran någonting svårt? Hur kom föräldrar som grupp att bli så out of touch med vanlig sund mänsklighet att de inte klarar av att uppfostra sina egna barn utan att känna sig otillräckliga? När slutade vi lita på oss själva så till den grad att vi söker svaren på dessa dilemman i någon sunkig jävla idiotmanual som lika gärna kunde ha skrivits av nollan Dr Phil. Antagligen i samma veva som vi började översköljas av en massa struntprat om hur svårt det är att vara förälder. "Världens svåraste jobb!" ekar det ur dumburken. Nähä? På riktigt? Vet ni vad? Ett jobb man mestadels kan göra i morgonrocken är inte "svårt". Jag tar hellre det över jobb som brandman, takläggare eller gruvarbetare. Ingen förälder har såvitt jag vet ännu brunnit upp, ramlat av ett tak eller ådragit sig svartlunga med anledning av sitt föräldraskap.

Har man något mått av social kompetens så kan man uppfostra ett barn. Det är inga konstigheter. Jag förutsätter så klart att man redan behärskar det där med att koka makaroner åt dem, leka lite med dem, klä på dem och tvätta dem. Gör man inte det - sök för all del hjälp. Men när det kommer till själva interaktionen med och uppfostran av barnet, så finns det ingen manual! Newsflash - Barn är människor. Individer. De fungerar på olika sätt. När man lär känna en människa så får man en inblick i hur den tänker. Därav förstår man hur man ska bete sig för att skapa bästa möjliga förutsättningar för samarbete. För samarbete krävs. Det fungerar inte att bestämma allt. Jag bryr mig inte om att vissa vittnar om att deras föräldrars fascistmetoder formade dem till ansvarsfulla och disciplinerade samhällsmedborgare. Det slår förr eller senare tillbaka på något sätt.

På andra sidan har vi de extrema mespropparna. Jag ser dem varje dag, och jag tycker ofantligt synd om dem. Barnen skriker som den gällaste modellen brandlarm för minsta uppfattade oförrätt och beter sig allmänt vedervärdigt. Jag tittar på föräldrarna. De ser uppgivna ut, och den omisskänneliga lukten av skam förgiftar snabbt stämningen i lokalen. Ibland åker jag tåg med min sexåriga flicka och bevittnar sådana situationer. Min blick möter hennes, och vi skakar på våra huvuden i samförstånd.

Jag tror många som känner osäkerhet kring det här skulle behöva lära känna sina barn bättre. Prata med dem. Ställ frågor. Lyssna. Något som aldrig upphör att förvåna mig är hur vettiga barn är. Hur väl utvecklade tankar, känslor och funderingar de har. Om ni redan har koll på dessa simpla punkter och ändå känner er osäkra som föräldrar. Sluta ifrågasätt er själva så jävla mycket. Jag slår vad om att majoriteten av de som gillar att "tycka till" om barnuppfostran i media inte ens har barn själva.

Märker nu att jag tydligen hade en hel del att ventilera kring detta. Kära mediaetablissemang, ge mig bara ett fragment av tönten Dr Phils budget så ska jag skriva alla bästsäljares moder på det här ämnet. Antingen det, eller så outsourcear jag det till min dotter så fort hon bemästrar sammanhängande prosa. Så får vi in barnperspektivet också. Ka-Ching!!

barn, barnuppfostran, föräldraskap, familj, media gp svt

Inga straff räcker.

I kvällens Uppdrag Granskning tar man upp fallet med en pedofil på en vårdavdelning inom rättspsykiatrin i Sundsvall, som lyckades skaffa sig en egen lägenhet på stan och begå nya övergrepp mot barn. Det är helt jävla sanslöst. Självklart är det ytterst myndigheterna som har fuckat upp kungligt, men hur mycket jag än försöker så kan jag inte undgå att tänka mig allt ur barnens och familjernas perspektiv. Vilken jävla tragedi. Life goes on, som de säger. Men mitt liv skulle inte go on. Inte utan en redig skopa babylonsk rättvisa à la Hammurabi. Ibland undrar folk hur "du som är journalist" kan tycka si eller så. Men jag skriver inte den här bloggen som "journalist". Jag skriver den som människa. Förhoppningsvis utan citationstecken.

Jag kan inte minnas att min principiella inställning gentemot övergrepp på barn förändrats efter att jag själv fått barn. Men det har den säkert. Där jag förut antagligen kunde ha nöjt mig med hårda straff samt vård, så känner jag i ett sådant här läge att inga straff räcker. Hade det varit min dotter som denna sjuka individ tvingat sig på, strypt medvetslös, och dumpat i skogen så hade inga straff räckt. Inga. "Vård" och fint prat om att låta lagen ha sin gång har ingen plats i det läget. Jag skulle aldrig kunna få frid tills vederbörande, bokstavligen talat, upphört att existera. Tanken på att människan som gjort detta mot min dotter upplever en enda ny dag skulle plåga min själ blodig. Bara tanken på denna hypotetiska tanke gör att jag inte orkar skriva mer om den.

Marsellus Wallace uttryckte saken väl med frasen: "This thing here is between me, you, and Mr. Soon-To-Be-Living-The-Rest-Of-His-Short-Ass-Life-In-Agonizing-Pain rapist here."

pedofiler, övergrepp, uppdrag granskning, rättvisa svt12345 svd gp1 hd

Pedo-Guide

Nätshoppen Amazon har fått sjukt mycket kritik efter att en guide för pedofiler sålts på sajten. “The Pedophile’s Guide to Love and Pleasure: a Child-lover’s code of Conduct”, heter handboken. Bakgrunden till detta är att författare kan ladda upp sina egna böcker till Amazon, i det här fallet är det en viss Philip R Greaves II. Fan vad creepy det är med folk som heter saker med nummer på slutet.

Hur som helst, egentligen är jag inte för någon sådan censur, så det enklaste är väl bara att folk lär sig känna igen pedofilerna istället. Det finns vissa tecken. Det kändaste måste vara det klassiska pedo-smajlet. Inte riktigt ett leende, och inte riktigt ett flin, men någonstans däremellan. Skåda.

Känd Pedo visar stolt upp Pedo-smajlet

Klart misstänkta..

pedofiler, amazon, böcker, censur dn sr me ab svd