Så långt jag kan minnas så har jag hyst en enorm motvilja mot Euron. Jag behöver inte ens gå in på hur hela eurosamarbetet är ett projekt av och för storkapitalister, mot löntagare, utan hela grejen har bara känts så plastig. Precis som tanken på "unionen" Europa. Det är så att säga ingen naturlig union, utan detta handlar om att storföretag osv tjänar på att handla i samma valuta så långt som möjligt. Det naturliga steget efter det, vilket man också lobbar för, är en skatteunion. Tur att hela skiten verkar åka i sjön tidigare än så, precis som många förutspått. Annars vet jag inte hur det gått för Europas arbetarklass, som redan står på plankan och kommer att få det illa nog framöver som det är. Jag är gammal nog att ha upplevt ett Europa med nationella valutor, och min upplevelse, som verkar delas av många, är att få saker har blivit bättre för vanligt folk efter införandet av Euro.Som om inte måttet redan vore rågat, så ska man dessutom bombarderas av hyckleri och dubbelmoral av den värsta sorten från våra makthavare. Anders Borg till exempel, har tidigare uttalat sig negativt kring möjligheten för svenska lån till Grekland. Det var något om att hederliga svenska skattebetalare minsann inte ska betala för att greker pensionerar sig vid 40-årsåldern. Detta fann Anders Borg nämligen upprörande. Men han ser inga problem med svenska lån till Irland för att finansiera deras fortsatt låga företagsskatt. Man gör därmed en väldigt tydlig skillnad mellan vilka intressen som är viktiga. Både det grekiska pensionssystemet och den ultralåga irländska företagsskatten leder troligen till en snedvridning av ekonomin, men vem säger att det ena är ok och det andra inte? Handlar det kanske om att kapitalägares intressen alltid är mer legitima än de system och rättigheter som löntagare kämpat till sig?
