Med anledning av den pågående rättsprocessen mot Julian Assange, och den aktuella våldtäktsdebatten så har jag faktiskt reflekterat en del. Dialogen har drivits i en oerhört svartvit riktning, där man tydligen antingen är en misogynistisk förringare av sexbrott, eller en nyttig idiot till USA-stövelslickare. Står man någonstans i mitten får man skit av båda. Jag tänkte försöka utveckla mina tankar i denna text, mest för min egen skull. Det finns nämligen flera svårlösliga problem i denna historia.
Julian Assange är ansvarig utgivare för Wikileaks. Att Wikileaks är hotat av mäktiga intressen går inte att ta miste på, vilket historien med PayPal, Amazon och nu senast Bank of America bevisar. Det är också känt att amerikanska justitiedepartementet aktivt arbetar med att formulera en rättsprocess mot Assange, med anledning av det som Wikileaks avslöjat. Målet är att få honom utlämnad till USA och döma honom för spioneri, vilket mycket väl kan innebära dödsstraff. I det här avseendet så är Julian Assange Wikileaks. Å andra sidan så är Julian Assange inte Wikileaks. Han är inte ensam, och om Julian försvinner ur bilden så kommer andra att ta över och Wikileaks arbete att fortsätta. Han är inte heller Wikileaks när han har sex med kvinnor i Sverige eller någon annanstans. Då är han bara en människa, som vem som helst. En människa som kan bete sig vidrigt eller begå brott. Att ställa Julian över lagen eller bortom misstankar för brott är att sätta honom på samma immunitetspiedestal som de brottslingar Wikileaks avslöjat sitter på. Denna kluvenhet är det som leder till den sjukliga polariseringen av opinionen.
Det andra ämnet, och det som jag faktiskt tänkt mest på, är själva våldtäktsproblematiken. Sverige har en lagstiftning på det här området som är väldigt mycket bättre än vad som är praxis i större delen av världen. I Sverige är våldtäkt och sexuellt utnyttjande seriösa brott, och det tillsammans med lagstiftningen gör att fler fall anmäls här än någon annanstans. Antagligen är det alldeles för få. För på samma gång så är det procentuella antalet fällande domar väldigt lågt. Något som t.ex. Michael Moore felaktigt tolkar som att Sverige är något slags paradis för våldtäktsmän. Detta säger mer om Moores dåliga koll på omvärlden än något annat, fast förhållandet anmälningar/fällande domar säger faktiskt en hel del om brottet i sig.
Problemet med våldtäkter och sexuellt utnyttjande är att det inte är några smoking-gun-brott. Om man nu inte är så radikal att man tycker att allt sex är våldtäkt, vilket flera gånger har fått mig att nästan tappa öronen i förvåning. När vi inte talar om rena överfallsvåldtäkter eller att någon tydligt sagt nej så handlar det mest om hur situationen upplevs. Om man känner sig våldtagen. Om man känner sig utnyttjad. Vi har därmed problemet att olika människor kan vara med om samma händelse, men uppleva saken helt annorlunda. Samma situation kan på samma gång vara ingenting, eller ett övergrepp. Vad är egentligen frivilligt och vad är tvång? Ett tvång som inte direkt identifieras som sådant är ändå ett tvång, och man kan senare även (med rätta) ångra, och känna sig kränkt över, något man frivilligt gått med på. Det är skam inblandat, det är könsroller inblandade, och det är maktstrukturer inblandade. Det är en jäkla soppa helt enkelt. På något sätt kan man tycka att det är var och ens ansvar att sätta sina egna gränser, men det är knappast något alibi för en annan person att bete sig hur som helst i avsaknad av protester. Jag har verkligen inte alla svaren på vad man ska göra åt detta, men några steg på vägen är oundvikligen att sträva mot riktig jämställdhet, arbeta med attityder, fördomar och skam kring sex, och att skapa ett klimat där kvinnor kan dela med sig av sina erfarenheter. Just för stunden, med tanke på Assange-fallet, så bör man kanske akta sig för att döma och hänga ut folk i offentligheten, vare sig de anklagade eller de anmälande. Ingen tjänar på det.
