Min värld är bäst

I natt drömde jag att jag var envåldshärskare över världen. Det var rätt kul. Tror det började med att jag läste lite Sartre eller något liknande deppigt, och tänkte på vilket misslyckande mänskligheten är. Vi kan skicka folk till månen. Vi kan bota nästan alla sjukdomar. Vi kan klyva atomer. Vi kan klona och genmanipulera saker. Vi kan nästan göra vad fan som helst. Förutom att lösa våra grundläggande simpla problem. Det finns ingen anledning till att någon ska vara fattig, svälta, utsättas för våld eller förtryck. Det finns resurser så det räcker för alla. Ändå så saknar massor av människor det mest grundläggande. Hela tiden. Om jag vore det stora spaghettimonstret i skyn så skulle jag definitivt tycka att mänskligheten sköter sig bedrövligt. Jag kan nästan se syndafloden framför mig. Folk som panikslaget flyr för sina liv undrandes "varför, spaghetti-o, varför"!? Svaret kommer med djup stämma: "För att ni bryr er mer om anaaalblekning än era medmänniskooor.." "Förstååår ni ingenting?"

När jag vaknade upp i drömmen så var jag i vilket fall som helst supreme dictator. Med det menar jag inte någon futtig Hitler eller Pol Pot. Jag tänker snarare på "gör du inte som jag säger så förvandlar jag dig till ett utedass genom att knäppa med fingrarna". Det var väldigt effektivt. De flesta valde att samarbeta. Yes we can, så att säga. Jag har för mig att det bara var några få som hellre valde död över en mer rättvis planet. Har för mig att Reinfeldt provocerade med snack om hur hans politik var bra för alla, men han "försvann" på något vis.

Någonting säger mig att mina reformer som härskare var mer lättgenomförbara i drömform, men principerna var ganska simpla. Livet och samhället kan fortgå på ganska liknande sätt som nu. Men fattigdom är helt olagligt. Den skyldige för brottet är inte den fattige, utan mänskligheten. Min lösning var att helt enkelt tvinga alla som tjänade mer än x antal miljoner om året att finansiera sociala program med sina överskjutande pengar. Det vill säga, att helt enkelt ta alla Kampradmiljarder och se till så andra människor får mat, tak över huvudet etc. Han behöver inte hundra miljarder. Han behöver kanske några miljoner. Hur som helst, vill man inte hjälpa andra fast man kan så visar man väl på något sätt ganska tydligt i vilket lag man spelar. Det är verkligen inte Team People. Det är för mig ungefär som att träffa en person i öknen som håller på att dö av törst. Men istället för att bjuda på lite vatten så använder du det till att tvätta fötterna. Tänker man så där så är man knappast en tillgång för mänskligheten. Ingen tycker att fottvättaren är något annat än ett gigantiskt rövhål.

Det var världen som jag skapade. Alla hade det bra. Inga krig, ingen svält, ingen fattigdom. De rika var fortfarande välmående, men inte till överdrift. Jag vet att det finns en del människor som inte gillar den idén. Mest grundat på något argument i stil med "Men varför ska inte jag få tjäna tusen miljarder?" Oftast från folk som hyser drömmen om att en dag snubbla över ett guldägg och lansera någon jävla skitprodukt som blir det största sedan skivat bröd. Typ foppatofflor i neutrala färger. Det är psykopattänkande. Om någon vill ha flera miljarder så är vederbörande enligt mig störd i huvudet. Precis som de som har tolv miljoner olika uppstoppade katter uppsatta på väggen i vardagsrummet. Det handlar inte om behov. Utan om besatthet.

Det andra argumentet mot mitt goda skräckvälde vore varför jag ska ha rätt att avgöra vad som är rätt och fel? Alltså varför min moral ska vara mer "värd"? Låt oss bara säga så här. Ifall det hade funnits "miljardärer" på stenåldern som vägrade dela med sig till andra grottmänniskor som inte hade mat, så hade de slagit ihjäl "miljardären". Det handlar om samarbete. Är du inte villig att samarbeta med gruppen för det allmännas bästa så är du inte nyttig för gruppen. Du är, på sätt och vis, inte ens mänsklig, eftersom det kanske främsta utmärkande draget bland människor är just samarbete. Råkar någon vara lite smartare eller effektivare än andra så kommer man ändå alltid att vara uppskattad, så länge man använder sina skills till det allmännas bästa. Belöningen finns där. Kanske inte i form av lyxyachter med helikopterplattor på däck, men i samhällets uppskattning och respekt. Sådant sitter bättre på ålderns höst än en massa siffror på ett kontoutdrag som dina starrdrabbade ögon ändå inte kan läsa..

Du kan tjäna alla pengar i världen. Köpa allt du vill ha. Gå på alla fester. Testa alla droger. Med mera. Till slut så kommer ändå tillfället när man gjort allt det där, och fattar att man fortfarande är helt jävla tom. Jag tror det enda som spelar någon roll i slutändan är relationerna med andra människor. Har du spenderat en timme mindre dagligen med dina barn för att tjäna två miljoner istället för en? Not worth it. Trampat på någon vän för att bli VD istället för vice VD? Not worth it either.. Jag tror Jesus var helt rätt ute med sitt "gör mot andra"-tugg. Det man gör mot andra gör man nämligen mot sig själv. När man skadar någon så blir man själv skadad, och när mänskligheten inte mår bra så mår inte du bra. Vi är alla ett. Tro mig, det finns massor av idioter som jag helst av allt inte vill vara "ett" med. Men så är det. Även om du som individ kommer först i mål så är inte loppet slut förrän alla korsat mållinjen.

Taxi-ocker

Ocker är enligt svensk rätt ett brott som består i att begagna sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå.

När man ser ovanstående formulering så kan jag med lite fantasi innefatta en hel del fullt lagliga verksamheter i det begreppet. Men skit i det. Nu gäller det taxi. Den 1 februari kommer därför hårdare regler på hur prisinformationen vid taxiresor ska vara utformad, för att minimera risken att kunderna blir lurade. Jag tror egentligen inte att det är något stort problem, men under tiden kan ni ju följa mitt råd - betala inte ockerpriser. Nu är jag kanske något av en rättshaverist, men jag har aldrig betalat något som jag ansett varit orättvist eller ett överpris såvida jag inte varit fullt medveten om priset på förhand. Det har hänt även mig ett par gånger att taxin har snurrat runt i stan och tagit konstiga rutter så att resan blivit hutlöst dyr. Men jag har aldrig betalat de där priserna. Inte om jag vet vad resan borde kosta. Aldrig. Vem som helst kan bli lurad, men det krävs en riktig idiot för att acceptera ocker. Det lättaste sättet att undvika den typen av situationer är så klart att komma överens om priset på förhand.

Problemet med oss är att vi lever i en kultur där man aldrig ifrågasätter någonting när det kommer till prissättning. När vi köper någonting, så undrar vi "hur mycket kostar det", får reda på vad handlarens pris är, och antingen betalar vi det priset eller konstaterar att det inte är värt det. Punkt slut. Nu säger jag inte att man ska ställa sig i kassan på Konsum och börja förhandla om priset på tandkrämen, men när det gäller större inköp så kan man förvånansvärt ofta förhandla. En bekant till mig skulle en gång köpa ett halsband till sin fru. Jag tror det var någon typ av viktig årsdag dem emellan. Whatever. Han gick in till en juvelerare och valde ut ett som han tyckte var fint. Vi kan säga att det kostade 10000. Han sade till juveleraren: "jag vill gärna köpa det här smycket för 7000", gav mannen sitt visitkort och bad honom höra av sig om han någonsin var intresserad av sälja det för det priset. Jag tror det dröjde en vecka eller så innan han fick ett samtal från juveleraren, och betalade priset som han själv föreslagit. Jag tvivlar på att min bekant har betalat utgångspriset för något i hela sitt liv. Riktigt så extrem behöver man inte vara, men fan vad mycket man kan lära sig av hans metoder.

taxi, taxiresor, ocker, ockerpriser

Livsläxa #2

Dags för ett nytt inlägg i bästa förståsigpåaranda. Read it and weep.

Attityder förändrar verkligheten.

Alla har hört de sköna klyschorna "tänk positivt", eller "ha en positiv inställning". Grejen med de påståendena är att de inte säger så mycket om varför och hur man ska göra det. Eller så kanske problemet snarare är att de hamnar i kategorin goda råd som man inte direkt bryr sig om eller ens vet hur man ska förhålla sig till. Ett problem för mig har alltid varit att sådana människor som oftast använder sig av dessa klyschor tenderar att vara småläskiga typer som lika gärna kunde varit med i någon sekt. Jag är naturligt misstänksam mot människor som är för positiva.

Men det ligger mycket sanning i klyschan. När man ser på saker med ett annat perspektiv så förändras faktiskt verkligheten. Med det så menar jag att man på så vis ofta börjar lägga märke till saker och möjligheter som tidigare var osynliga. En klassiker är ju när man tänker "varför har jag inte tänkt på det förut?" Jo, för inställningen kanske inte fysiskt förändrar verkligheten, men den förändrar vad man fokuserar på i en situation. Med en skitinställning till saker och ting så kommer man inte att se mycket gott. Pessimism kan se ut som realism, men egentligen så handlar det bara om att man genom ett långvarigt beteende har kopplat hjärnan på ett visst sätt. Med tid så ställer hjärnan in sig på att se allt det negativa som man vill se, och då får man automatiskt rätt i sin pessimism den mesta av tiden. Hjärnan är smart...och lat. Om man hela tiden ser saker negativt, så kommer inte hjärnan att se någon vits med att hålla det andra perspektivet lika skarpt.

Summan av det hela är att man faktiskt kan åstadkomma en helt enorm förändring i hur man uppfattar saker och ting. Trust me on this one. Det är inte helt lätt, men ett första steg är att åtminstone bli medveten om att hjärnan i varje situation automatiskt väljer det synsätt som den har vant sig vid. Alltså måste man aktivt kämpa för att vända det beteendet. Det är fan värt det.

Livsläxa

Jag fyllde 30 i år. Det är inte längre så vanligt att jag tänker på det förflutna eller ångrar saker jag gjort eller inte gjort. Det har ältats tillräckligt. Däremot så önskar jag ibland att jag lite tidigare hade haft vissa av de kunskaper och insikter jag nu samlat på mig. Så i ett vagt hopp om att någon kan ha nytta av det, kommer jag att lägga ut några råd här och var. Vissa saker kommer säkert att vara klyschiga, men man behöver inte vara originell för att ha rätt.

Man ska inte jämföra sig med andra.

Det är alltid egot som vill jämföra. Egot söker hela tiden efter saker som får det att känna sig viktigt eller överlägset. Det får en visserligen att må bra ibland, men egot är också av naturen som ett osäkert barn. Så precis som ett barn så kan det inte undgå att även jämföra sig med dem som har bättre eller mer, vilket tar bort lyckan över det man nyss var glad över.
Med andra ord, genom att jämföra sig med andra låter man i princip världen utanför kontrollera hur man ser på sig själv. Det kan aldrig bli något annat än en känslomässig berg- och dalbana..

Därför ska man bara jämföra sig med sig själv. Titta vad du har har uppnått sedan sist, vad du har lärt dig, hur du har växt som person, vad du har upplevt, vilka du har träffat. Det lönar sig verkligen i det långa loppet.