Folk har det svårt, och mår helt enkelt riktigt kasst, trots att Reinfeldt hävdar att det går så himla bra för Sverige. Man märker klart och tydligt att folk mår dåligt. I Stockholm, där jag finns, känner man det på ett väldigt påtagligt sätt. Ojämlikheten och polariseringen gör också att uppgivenheten, egennyttan och egoismen växer. Men människan mår inte bra av ett sådant samhälle. Vi är sociala varelser, och att hjälpa och tänka på våra medmänniskor är en stor del av det som utmärker oss. Samarbete och empati är i det närmaste genetiskt betingat. I ett samhälle där grupper av människor polariseras och klyftorna ökar florerar därför en tillika, ökande psykisk ohälsa. Jag har själv haft mina duster med depression och allmän uppgivenhet och tippar att den främsta anledningen till att folk bestämmer sig för att göra slut på sig själva bör vara ensamheten. Känslan av att man är helt jävla ensam i en störd värld. Där pseudokändisars matvanor är mer intressant än att barn svälter ihjäl. Där det viktigaste inte är vad du kan, utan hur du ser ut. Där man nästan är extremist om man har några ideal eller riktiga åsikter om saker, om man vill förändra, på riktigt. En förstärkande faktor i sammanhanget är just hopplösheten. Att man inte ser någon möjlighet till förändring. Till något bättre.Människor kan uthärda en hel del om man har hopp. Något att kämpa för. Vad har vi att kämpa för? Vart är vi på väg? Vart vill vi komma? Avsaknaden av svar på frågor som dessa är vad som lett till politikens död, och nu även folkets (genom verktyget tabletter). Att köpa en massa onödiga skitprylar och att "passa in", eller att oroa sig över att inte kunna göra det, är verkligen inget att leva för. Som vanligt så angrips problemet i fel ände när man diskuterar receptfria läkemedels varande eller icke varande. När det egentligen är det mest logiska i världen att samhällsutvecklingen och psykisk ohälsa går hand i hand. Att sjuka människor är ett symptom på ett sjukt samhälle. Hur kan man tolka saken på något annat sätt?
