Har tänkt en hel del på bombmannen idag. Igår skrev jag lite om min syn på tidigare och pågående världshändelser och samhällsutveckling som är en fundamental ingrediens i att sådana här vansinnesdåd sker. Bloggarna Röda Malmö och Svensson beskriver till exempel på ett utmärkt sätt även min ställning i frågan. I grund och botten så handlar det om att samhället och världen inte är på väg åt rätt håll.
Vi människor är produkter av vår värld. Det sätt som vi uppför oss och handlar på, är en indikator på världens hälsotillstånd. Om man ska vara beredd att döda andra människor, oskyldiga eller inte, så måste man se det som att dessa liv är oviktiga eller mindre värda. Detta understryks vid självmordsbombningar, där man inte ens värderar sitt eget liv. Varifrån kommer då denna inställning hos en individ? Denna nödvändiga dehumanisering? Jag tror inte det i grund och botten har med fundamentalism att göra. Den är bara ett verktyg. Man söker efter något som bekräftar känslorna, och vilket verktyg man griper handlar mest om tillfälligheter. Känslorna i sig kommer rimligtvis från att vi dagligen ser bevis på att människors liv inte är värda något. Soldater i Apachehelikoptrar dödar 10-15 människor här eller där för skojs skull, tusentals människor svälter ihjäl dagligen, eller dör av lättbekämpade sjukdomar som med blygsamma medel kan förhindras. Under tiden spenderas det enorma summor på vapen, krig och utvecklandet av nya, dödligare vapen. Aldrig förr har det varit så tydligt att världens ledare hellre spenderar en skattekrona på att döda en människa än på att rädda en människa.
Jag är inte alla gånger världens mest empatiska person, men jag tror jag på något vis kan förstå de där känslorna som bombmannen tydligen inte har kunnat strypa. Att man inte kan blunda för världens ohyggliga orättvisor, men inte vet vad i helvete man ska göra åt saken. Det är därför majoriteten i vår del av världen helt väljer att blunda, eller att finna egna alibin för att allt är ok. Det finns lika många ursäkter som det finns människor. Man vill leva utan att behöva störas av sin, när det kommer till kritan, tysta medbrottslighet. Den här killen hittade sina egna ideologiska skygglappar för att kunna begripa och bekämpa det hemska i världen. Death by killing. Vilket sorgligt nog gör honom själv till en del av det hemska, och till ett verktyg för andra. De flesta i väst föredrar fortfarande dubbel dos skräp-tv, en rejäl fylla då och då, och så är det inte mer med det. Vi är nämligen än så länge skonade från att behöva se allt för mycket misär och orättvisa utanför husknuten. Men killen från Tranås är inte ensam om att plågas över vart vi, som mänsklighet, är på väg. Det kan omöjligtvis hålla i längden. Något måste ge vika.
