Det som slår mig i dylika historier om "rika filantroper", är hur lite som krävs för att de superrika ska målas upp som idealistiska välgörare. Warren Buffett är nämligen inte känd för att ha varit speciellt generös under sin livstid. I USA så ses han lite som en notorisk snåljåp, lite som vår egen Ingvar Kamprad. Den snorrike Buffett har till exempel en stiftelse för välgörenhet, men den disponerar bara 11-12 miljoner dollar om året. Jag är inte världsbäst på matte, men det måste väl vara ... inte ens en promille av hans tillgångar? Jag tror det kan vara procentuellt lägre än om en person med normalinkomst skänker 100 spänn till typ stadsmissionen en gång om året. Buffett är i åttioårsåldern, och kommer alltså snart att dö. Det är i den åldern de brukar vakna, de gamla vampyrgubbarna. Då börjar man tänka på att snygga till historiebeskrivningen och kommer med svepande uttalanden om välgörenhet och socialt ansvar. Var fanns medmänskligheten under tiden som de byggde upp sina imperium?
Läs även andra bloggares åsikter om warren buffett, usa, skatter, politik, samhälle, välgörenhet, kapitalism svd e24 di
