Namn och favoriträtt dyker säkert upp i media inom kort för folkets nöje, men jag tycker att mannens fru är minst lika intressant. Hon har nämligen följande att säga i magasinet Neo, Nr 6, 2009. Artikeln kan för övrigt läsas i sin helhet HÄR (pdf).
"Ja, vi delar ju åsikterna. Jag är ju också muslim, så jag tycker inte att han har gjort någonting konstigt. Jag anser att det tillhör vår religion. Att muslimer också ska ha rätt att skydda sig själva och inte bara stå där när andra länder bombar sönder dem.
Om du läser vad min make svarar på de där papperen, så valde han att vara en aktiv soldat - på samma sätt som amerikanerna är där. Enligt religionen så är det enda han har velat göra att hjälpa andra muslimer. Och han har inte åkt dit för att köra buss till någon marknad och spränga sig själv och en massa kvinnor och barn i luften. Det är inte alls vad det handlar om.
Ni kallar det för terrorism, men det är inte alls terrorism. En muslim som har suttit i Sverige och mått dåligt är att amerikanerna bombar sönder muslimer som inte kan försvara sig själva, har rest på sig från sin dator och rest dit för att hjälpa sina bröder och systrar. Det är vad min man har gjort. Och sedan om ni vill kalla det för en terrorhandling, det är upp till er, men så ser inte jag det, och så ser inte min make det heller."
Personligen tror jag att något inte står riktigt rätt till i skallen på de här människorna, men jag kan hålla med om att terrorism ligger i betraktarens öga. Var till exempel de svenskar som när det begav sig åkte till Finland och krigade också terrorister? Eller de svenskar som hjälpte norska motståndsrörelsen? Man ska passa sig för att dra fram terroriststämpeln enbart när det rör sig om konflikter där vi redan har bestämt oss för vad som är moraliskt korrekt eller inte. Jag tycker inte USAs invasion och ockupation av Irak var/är särskilt moraliskt korrekt heller, och har kostat betydligt fler liv och lidande än vår svenska självmordsbombare.
