Bevittnade tidigare idag den första partiledardebatten sedan valet, och om man fick några bestående intryck så var det mest att svensk politik känns som en dåligt skriven buskis. Den enda partiledare som inte förefaller vara ett skämt är Fredrik Reinfeldt.Mona Sahlin bekräftar sin plats på min ogilla-lista med sitt evinnerliga sluga leende. Är det meningen att jag ska känna något förtroende för en person som konstant ger mig intrycket att hon har någon slags baktanke med allt hon säger? Lars Ohly var mest intresserad av att tjura över att hans polare i den rödgröna alliansen huggit honom i ryggen. Sen klankade han ner lite på privatiseringar också, vilket visserligen är bra, men när han gör det så känns det ändå som om ingen bryr sig. Som "tvålen" Reinfeldt uttryckte saken: "du är ju emot allt privat". Så lätt avfärdar man tyvärr Ohly..
Tvålen själv bevisar ånyo att han är den ende statsmannamässiga individen i sammanhanget, vilket självklart är anledningen till att Moderaterna gått så bra under hans styre. Även om man vet vilka skumma åsikter den mannen hyser på insidan, så är det nästan omöjligt att förklara för någon som inte känner till hans bakgrund hur ond han är. Han är helt enkelt så pass hal. Hans allianspartners är inte ens värda att kommentera. Ett gäng betydelselösa skråpukar. Eller jo, Maud Olofssons ljuva stämma fick mig faktiskt att vilja perforera mina trumhinnor med en närliggande kulspetspenna. Såg ett program på TV igår om användandet av musik som tortyr, och kan bara konstatera att det är tur att ingen har tipsat befälen på Guantanamo om Maud.
 |
| Kraaa! Kraaa! |
