Så har Lars Ohly äntligen förstått det som hans partimedlemmar och väljare länge vetat om. Vänstern tjänar ingenting på att beblanda sig med mjukhögerpartier som socialdemokraterna och miljöpartiet, vilket visade sig med all tydlighet nu vid Afghanistanuppgörelsen. När det kom till kritan så stod Ohly lika ensam och utfryst som Jimmie Åkesson och sverigedemokraterna. Ohly tar tillfället i akt och beklagar att hans samarbetspartier gick till val på en politik som de nu låter bli att stå för, och det är ju bara att hålla med om den saken. Till och med i en fråga där partierna deklarerat att de skulle hålla samman så valde miljöpartiet och socialdemokraterna att kohandla för makt och inflytande. Det kommer mer. Särskilt Mona Sahlin är nog väldigt nöjd över detta. Nu fick hon vara med och leka igen, som sossarna från förr.
 |
| Vissa har liknat Ohly med Chavez. Det vore något. |
Det positiva för vänsterpartiet är att man nu kan bli ett parti som står för ett riktigt alternativ. Att radikalisera partiet tillbaka i linje med dess värderingar kan i det stora hela bara vara positivt. Trots att Ohly bestämt hävdat att vänsterpartiet gynnats av det rödgröna samarbetet så förstår alla att så inte har varit fallet. Ett parti som vänsterpartiet behöver ha en egen profil, och erbjuda ett eget politiskt alternativ. Partiet kommer aldrig att bli stort i Sverige, men om man inte tar ett par steg åt vänster så riskerar man att marginaliseras helt och tappa de väljare man redan har.
Vad gäller Lars Ohlys vara och inte vara som partiledare så börjar väl hans dagar att bli räknade. Jag tycker att Ohly är lysande som talare och retoriker. Han fullkomligen äger den stora majoriteten av politiker i alla slags debatter. Men han känns också lite förlegad och har för mycket gammalt skräp i bagaget. Frågan är dock vem eller vilka som kan ersätta honom. Helst någon med mer karisma än en blöt papperspåse.
